Canadaaa var hur härligt som helst! Vi lassades in tillsammans med en massa andra au pairer i två bussar och åkte i nio timmar för att nå Montréal. Det blev kallare och kallare ju längre upp vi kom och vid det sista stoppet fick vi pulsa i snö. Jag fick så klart in en fullträff på Marcus och lämnade hans nacke vit av snö!

Första kvällen fick vara ganska lugn, vi besökte en club och en bar utmed Crescent Street, en gata fullproppad av uteställen. Vägen kantades av julgranar, snö och julbelysning. Kvällen fick avslutas med lite falafel och världens godaste vitlökspotatis.

Vi började lördagen med en tre timmar lång guidad tur runt Montréal. Som tur var fick vi sitta i bussen den mesta av tiden, vid det här laget var det -15 grader. Vår guide var en helhärlig fransk dam i basker som drog helt lama skämt, vilka hon naturligtvis skrattade hjärtligt åt själv. Marcus och jag hade som vanligt panikartade skrattattacker, och inte blev det bättre av de två thailändska tjejer som satt bredvid oss. Under hela bussresan upp åt dom, och hela guide-turen åt dom! Hamburgare, croissanter, wienerbröd och müslimix och jag vet inte vad. Pricken över i:et var ju deras plastpåse fylld med olika läskflaskor som dom kunde välja mellan. Hur kan dessa människor vara så små och smala..? Jag ska nu lägga upp en härlig bild på Marcus och guiden, och Michael från Danmark fick vara med på ett hörn.

Annars fylldes dagarna av frostiga vinterpromenader och mys på hotellrummet. Natten innan min födelsedag hade vi Skandinavisk fest på hotellrummet, där min kompis Amanda från Australien stortrivdes. Vi upptäckte att hon kunde härma skånskan perfekt men stockholmskans rullande R var extremt svårt. Vi drog ut för att spela biljard, dansa lite och låta Amanda gå på en club för första gången i sitt liv :) Jag tror hon gillade det!

På morgonen fick jag frukost på sängen av Marcus innan vi mötte upp Amanda för en liten shoppingtur. Då hade hon redan varit ute och köpt en liten present till mig :D Sen väntade den nio timmar långa bussresan hem. Vi var tvungna att åka en timme tidigare för att inte hamna i snöstormen som var på väg in!

Det var en härlig helg i Canada :)

Nu har det ÄNTLIGEN kommit snö!! I lördags julpyntades det för fullt i huset, till julmusik och fallande snöflingor. Vi knäcker nötter, dricker glögg och äter pepparkakor. Marcus och jag ska snart försöka oss på att bygga ihop ett Annas pepparkakshus, kan det bli mer jul? Jag övertalade såklart Marcus att ta upp granen, så nu står den här med röda kulor och tända ljus, och varje gång man kommer upp för trappan luktar det så gott av barr och kåda. Jag längtar tills vi ska åka snowboard i New Hampshire och fira jul i självaste New York!

Igår firade vi Issy och vi hade 10 pers över på middag. Några vänner till familjen har en privat kock som hade lagat en hel kalkon till oss. Den var så fantastiskt GOD! Issy fick en laptop och massa kläder, men min tavla är inte riktigt klar än så den får hon på sin riktiga födelsedag den 17:e.

Folk här i USA uttalar mitt namn "Me" och det kan ibland leda till ganska roliga missförstånd. Som igår, när Lisa (en vän till familjen) sa att Issy blir mer och mer lik Sofia för varje år. Issy var inte så förtjust över det, varpå Gary säger:

"You should be glad you don't look like ME."

Alla, inklusive jag själv, tror för en sekund att han menar MIG och jag utbrister:

"Thanks, Gary, so much! Nice."

När han sen förstår varför alla skrattar försöker han förklara sig.

"No! I meant 'me' as in.. 'me', not My!"

Men det är inte första gången mitt underliga namn har lett till förvirring och missförstånd :)

De senaste två veckorna har varit lite lugnare. Vi har hunnit fira Thanksgiving genom att boka bord på en restaurang som heter Legal Sea Food. Där fick vi vår traditionella kalkonmiddag, med potatismos och tranbärssylt. På kvällen kom Annabell över och vi spelade guitar hero och pictionary till fyra på morgonen! Det var nog ett av de roligaste pictionary-omgångarna jag har spelat nångång tror jag. Annabell kladdar ner ett hus och en svart gubbe, och bredvid ritar hon något som jag tycker ser ut som ett får. När hon markerar en svart prick i fårets bakre regioner utbrister jag:

"Why would you draw a sheeps asshole??"

Hon skrattar sådär högt som hon alltid gör.

"It's America!!" Och pricken var Washington DC.

Det visade sig att hon hade ritat Vita huset, och den svarta gubben var såklart Obama! Att jag inte tänkte på det... :P

Jag och Marcus fick ta hand om en liten hund som heter Bo hela helgen, men det gjorde oss ingenting. Han var ju fruktansvärt rolig! I förrgår natt låg vi och vred oss av skratt i sängen när vi kollade igenom kameran. Jag har några riktigt roliga bilder på honom :D Han ramlade ner för trappan och han skulle upp i handfatet för att släcka törsten, han var helt sjukt rolig! Han hade en liten gosedjurs-flipflop som han älskade och så vägrade han ibland att komma in så Marcus fick jaga honom tills han gav upp haha

Jag vet inte hur vi kom in på det, men på något sätt började vi diskutera Bo's nos och hur det skulle se ut om vi människor hade näsan lika högt up som han, typ mellan ögonen. Såklart var Annabell's kommentar att det skulle bli så mycket överläpp över och att hon skulle pierca den! Haha herregud..

Aje visade oss sin "combo" igår och det var så ÄCKLIGT! (det var verkligen gross på riktigt!) Han bredde jordnötsmör på en macka, men innan han åt den så sprutade han på kaviar också!! Disgustiiing.. Något annat som också är äckligt är Issy's eremitkrabba! Den har helt plötsligt bestämt sig för att byta skal så undan för undan kravlar den ur sitt skal. Jag hade ingen aning hur äcklig en eremitkrabbskropp ser ut :S Och som Aje sa idag, det är ingen som ser den röra på sig men varje dag han kommer hemfrån skolan har den flyttat på sig.

Nästa helg åker vi till Montreal i Canada för att uppleva lite kultur, men självklart ska vi hinna med en utekväll också! Mina kompisar längtar hur mycket som helst för dom kan ju inte gå ut här i USA, men i Canada ska dom passa på!

Har nog glömt att berätta om när jag blev stoppad av en polis för tre veckor sen. På ett sätt var det ganska tufft, när han kom fram till rutan och bad om licence and registration, please. Det var dock inte lika coolt när han sa att besiktnings-klistemärket på rutan gick ut i juli, ett bromsljus var trasigt och:

"When I pull you over, it's not a good idea to run a red light.."

OOOPS! Annabell brast såklart ut i världens asgarv och jag försökte förklara för polisen hur nervös jag hade blivit, mellan mina egna skratt och försök att tysta ner Bell. Jag kom som vanligt ur situationen utan att behöva betala någon böter :D Jag måste ha helt sjuk TUR, så många ggr jag har gjort fel och blivit stoppad men aldrig fått en böter!

Nu ska jag hoppa ner hos min älskade och titta på en film. Vi köpte julgran idag och vi ska få en upp till oss och det kommer bli så mysigt!! Jag måste bara övertala Marcus som gnäller om att bära upp den, och barren sticks och ramlar på golvet och bla bla Hakuna matata!

Tänk att den första snön jag faktiskt fick se här i USA var i Denver på väg till Las Vegas, även fast det har snöat i Boston tre gånger haha ibland undrar man vart man håller hus. Marcus kom för tre veckor sen och det var ett kärt återseende. Efter att han fått springa till den stängda gaten på Arlanda och tagits in av tullpolisen i Boston fick jag äntligen se honom komma gående på Logan Airport. Det var så extremt konstigt, att jag har sett honom varenda dag över skype sen jag åkte, men ändå kändes det som om det var första gången jag träffade honom. Helt okänd, ändå min, mycket underligt. Efter krampaktiga kramar och tårar i ögonen tog vi oss hem till Brookline. Issy hade klippt ut konfetti ur färgat papper som hon skulle kasta över oss, men vi förstörde det såklart genom att inte komma samtidigt uppför trappan. Vi gick rundtur genom huset och ungarna fick sitt efterlängtade svenska godis, sen följde en kväll av kramar och lite mer tårar.

Första helgen Marcus var här gick vi upp tidigt på lördagsmorgonen och gick/sprang ett 5 miles långt lopp som utgick från mitt gym. Efter det tillbringade vi resten av dagen på Wrentham Outlet Village som ligger 45 min bort. Kvällen spenderade vi först med Sofia och hennes pojkvän Jacob på P.F. Changs. Det är en känd kinesisk restaurang som Sofia har höjt till skyarna. Vi hade jättetrevligt och maten var väldigt god. Efter vår lilla middag åkte Sofia och Jacob hem medan jag och Marcus drog vidare på nya upptåg. Utan plan för kvällen gick vi utmed Bostons gator i hällregnet, träffar en snubbe, T.J., som tar med oss till Beantown Pub. Vi träffar hans kompisar, drar vidare med dom till en club där dom beställer in helrör för glatta livet :D

På söndagen får vi släpa oss upp för att dekorera huset för Halloween med tjejerna. Vi drar ut spindelväv i hela hallen och ställer ut massa läbbiga saker som rör sig när man går förbi. På kvällen tipsar Gary oss om ett café som ligger i Jamaica Plain, 20 min gångväg från oss. Vi promenerar dit och hittar ett skönt café, påminde lite om estetcafét jag var på i Malmö förut, äter kokos- och mandelglass tillsammans med lite te. Så mysigt.

Dagen före Halloween spenderade vi på en bowlinghall i Fenway Park som var helt fantastisk. Vi bowlade med en kille utklädd till Freddy Krueger och hans nyckelpigsflickvän. Det slutade med att dom tog med oss på en privat universitetsfest och kvällen avslutades på en club på Commonwealth Street. Tänk att vi alltid träffar så random människor och hamnar på så oväntade ställen. Jag älskar att gå ut med Marcus för vi är lika spontana båda två!

På Halloween drog vi till Salem, staden som är känd för häxjakt i slutet av 1600-talet. Det här hit folk vallfärdar på Halloween för att gå på museum, festa eller bara hänga. Folk var verkligen seriösa med sina dräkter där! Jag fick äntligen tillstånd att sminka Marcus som jokern, och vi fixade den bästa outfiten. ÅH det vart så jävla bra!

Kvällen höll på att gå riktigt fel när vi anlände i Salem samtidigt som sista tåget gick därifrån och möttes av ett enormt folkhav på väg tillbaka mot Boston. Dilemma, skulle vi stanna och se om det fanns något att göra och behöva betala en halvtimmes taxi hem eller skulle vi ta tåget tillbaka utan ha sett nånting?? Vi bestämde oss för att stanna, men efter att det började spöregna och sen få reda på att alla uteställena inte fick släppa in fler folk, kändes det lite tråkigt.. Kvällen slutade bra i alla fall som vanligt, och vi lämnade Salem på ett extrainsatt tåg med roliga minnen.

Marcus flög till Vegas för en vecka sen, och när han bjöd ner mig var jag inte sen att haka på! Det var helt fantastiskt!! Det fanns så mycket att se och göra, det var precis som min värdpappa sa innan jag åkte, Disneyworld for adults. På lördagen sa Marcus åt mig att vara klar klockan fem för att vi hade en tid att passa. Jag var ju såklart jättesugen på att få veta vad det var, men han vägrade säga. Efter att ha blivit avsläppta på fel ställe av en taxichaufför, fått veta att vi var 2 miles åt fel håll och till slut kommit fram 40 min försent, fick jag veta att Marcus tänkte ta med mig på en helikoptertur! Det var helt sjukt! Romantiskt, fint, spännande och helt jävla galet. Jag flög alltså helikopter för första gången över Las Vegas!!




På vägen tillbaka stod vi under den kända Las Vegas-skylten innan jag hjälpte en snubbe att filma en liten videosnutt, som han ska söka med till ett program i januari. Vi får väl se om min film kommer med på tv :D Han gav oss skjuts tillbaka och sen var vi ute hela natten, åkte bergochdal-bana och röjde runt men en halvmeter stora drinkar!

Tack älskling för en underbar helg och jag längtar efter hundratusen lika härliga!

Idag kom den första snön till Massachusetts!! Sofia ringde imorse och berättade att det snöade som bara den, och jag blev helt chockad! Jag har ju hört att det inte blir vinter här förrän i december liksom, men nu är det 37 grader Fahrenheit på morgnarna så andedräkten ryker och skinnsätena känns som is. Annars har det mest regnat dom senaste dagarna och bara varit fruktansvärt kallt, men träden har börjat skifta i sprakande färger och än har långt ifrån alla löven fallit. Jag hoppas på en färgglad höst med härliga solnedgångar och sedan en frostig snöfylld vinter som kan fylla på mitt behov av ett vitt vinterhalvår.

Förra veckan var Marta här, familjen Julians au pair för tre år sedan. Hon är känd att vara en partypingla, och mycket riktigt susade vi ut för att göra Boston på fredagskvällen. Vi hade en härlig kväll på Gypsy Bar men själv fick man ju i sig lite mycket (jag har ju bara varit ute en kväll sen jag kom hit så jag har kommit ur form hehe) så vakten sa åt mig att sitta ner och pimpla vatten. Det gjorde jag så gärna, faktum är att jag redan hade beställt en vatten innan han kom och la sin näsa i blöt! När Marta och hennes väninna kom i närheten fick dom också order om att sätta sig ner eller dra hem. Haha där satt vi alltså en stund i den reserverade soffan och drack vatten, innan vi drog vidare för en pizzaslice. Martas kompis skulle ge oss skjuts hem, men hon kunde inte hitta bilen (och det här var tydligen ytterst vanligt enligt Marta), så det slutade med att vi inte orkade gå mer utan fixade en taxi som tog oss hem till Brookline.

Igår köpte vi oxfilé och gjorde klyftpotatis och vitlökssmör för att ha en mysig fredagsmiddag. Det visade sig att vara en hysteriskt roligt! Aje (femtonåriga sonen) pratade svenska som aldrig förr och jag har nog aldrig skrattat så mycket sen jag kom hit. Han brukar allltid säga saker som "Lugna ner dig, mamma" och "Ojdå" eller "Det är jättebra". Aje uttalar faktiskt svenskan väldigt bra men han behöver bara lite mer grammatikträning. Idag sa han nånting som fick mig och Sofia att utbrista i världens skrattattack.

"Vi är så europeisk."

"Vad menar du, Aje?"

"Vi är så europeisk. Vi pratar svenska på MATENTABEL."

Hahahaha som sagt, jag och Sofia brister ut i världens gapskratt och Aje bara garvar och tittar från den ena till den andra. Louise suckade.

"Vi pratar svenska vid matbordet heter det, Aje!" skrattar vi och HERREGUD vad roligt det lät! Sen hotade Louise med att om Aje inte fick fram det svenska ordet för "table" skulle han få gå och lägga sig.

"I just wanna say 'dusch', but that's shower, right?"

Och när vi kiknar av skratt reser han sig upp och stampar in i köket.

"Jag hatar min familjen!"

Men självklart är allt bara skoj och det var så otroligt kul att jag fortfarande skrattar när jag tänker på det!

Jag har träffat en tysk tjej, Annabell, som jag har börjat umgås med. Det var så roligt, vi pratade över facebook innan vi bestämde oss för att träffas för en fika. Jag frågar henne vilken gata hon bor på.

"You won't know where it is anyway, no one knows."

Det visar sig då att hon bor i samma privata område, på gatan bredvid och att våra gräsmattor sitter ihop! Det var så fruktansvärt kul, att det finns två au pairer i hela området och vi bor så nära, så nu bjuder vi över varann på lunch och tar en promenad eller kollar på film ihop. Så nice att ha fått en granne!

Idag ska jag ha en riktig städdag här uppe hos mig. Min Marcus kommer på tisdag så jag vill inte att han ska tro att jag är en slusk :P På kvällen ska jag på en födelsedagsmiddag här i Brookline hos en svensk tjej som heter Linda. Ska dock ta det lugnt ikväll eftersom jag har anmält mig till en danskurs imorrn :)

Jag tror inte att jag har berättat om när jag skulle hämta Louise på flygplatsen och skulle gå ut till bilen, och plötsligt står öga mot öga med en enorm kalkon! Där stod han, en meter ifrån mig med sitt rosa, skrynkliga huvud och stirrade på mig. Långsamt smög jag förbi och hoppades att han inte skulle få för sig att hoppa på mig. När jag kryper in bilen ser jag plötsligt hans fyra honor som omringar mig och jag ringer Issy för att berätta hur sjukt det var med alla kalkoner på uppfarten.

"They're the turkeys.. They live here.."

Så spännande var det.. :P

Nu vet jag inte riktigt vad som har hänt sen jag skrev sist.. Hösten börjar komma hit till Brookline nu, antar att den även är i full gång i Sverige. Jag blev medbjuden av Louise och Issy (mamman och yngsta dottern) på bio i måndags kväll. Vi var HELT ensamma i biosalongen hehe och filmen var riktigt bra. Både jag och Louise klämde fram några tårar! När vi skulle ge oss hemåt igen klev vi ut i det absolut VÄRSTA spöregnet jag någonsin sett! Det fullkomligt rasade ner och regnet rörde sig fram och tillbaka som stora sjok. Ingen, förutom vi då, var dum nog att ge sig ut i det, men Louise kavlade upp byxbenen och sen bar det av. Vi tjöt som riktiga tjejer och rusade genom skyfallet, det smattrade mot biltaken och vattnet på marken skvätte upp över benen. Vi var ute i regnet max tio sekunder, och vi var helt dyngsura..

Jag har börjat umgås med en svensk tjej som heter Linda, vi har varit och fikat ett par gånger vilket har varit riktigt trevligt. I tisdags bjöd jag med henne till IKEA för jag skulle dit och köpa lite saker till Louise's lägenhet. Linda hade innan sagt att jag skulle säga till när jag skulle dit nästa gång. Väl inne på IKEA går jag in i Simon, en svensk kille som jag träffade på au pair-skolan i New York. Jag blev helt chockad, för killen skulle liksom bo hos en familj i New York, och där stod vi nu på IKEA utanför Boston. Då visade det sig att han hade bott hos en familj där det inte fungerade alls, flyttat till en svensk LCC och bott på en soffa i två veckor utan lön och nu äntligen fått en familj i Boston. Så vi bestämde att vi skulle ses någon dag!

I tisdags kväll mötte jag Vera (den tyska tjejen) och hennes kompis Natalie (som är med på bilden ovanför), som var hur trevlig som helst. Vi drog in till Fenway i utkanten av Boston, mötte upp Jasmin och en tjej till innan vi drog på Red Sox-match. Red Sox är Bostons basebollag och det var bara Vera som hade någon koll på reglerna, så hon fick förklara. Jag förstod då, men nu är det som bortblåst haha Det var i alla fall en häftig känsla att sitta där och delta i hejarramsorna, med min Red Sox-tröja och röda örhängen. Vi åt jordnötter också förstås, för det hade jag hört var en tradition, såna som man öppnar själv som jag har fått för mig att elefanter tycker om :P

Red Sox är jätteomtyckta här och de spelar kanske sex hemmamatcher i veckan! Varje gång är det fullsatt och alla ska åka med tågen som går på min linje, eftersom man åker förbi Fenway då. Hamnar man mitt i Red Sox-rusningen så är det inte roligt, man får stå som packade sillar om man ens kommer med.

Efteråt tog vi en fika på Dunkin' Donuts och jag fick smaka den godaste Vanilla Chai i hela mitt liv, men självklart brände jag tungan och hade ont i ett par dagar hehe

Igår träffade jag Simon, hans kompis Johan, Vera, Sandra och Jasmin för en liten restaurangkväll :) Vi tog ända bort till en skyskrapa som heter The Prudential Building, där vi skulle besöka The Cheesecake Factory. Det här är en fantastisk restaurang (jag hoppas inte Marcus läser det här för han är väl trött på mitt tjat om den vid det här laget hehe) och de andra hade aldrig varit där. Själv har jag besökt min favvorestaurang typ fyra gånger sen jag kom hit. Menyn är 50 sidor, så det är omöjligt att inte hitta något man gillar, priserna är helt ok och portionerna är ENORMA! Sist, när jag var och åt med Sofia (äldsta dottern) och hennes kompis Ben (bilden bredvid), så tog vi varsin förrättssallad, och jag åt upp halva liksom.. Kolla hennes sallad på bilden, det här var precis innan vi skulle gå! Inte konstigt att alla au pairer går upp i vikt, man är ju uppfostrad att man ska äta upp allt på tallriken :S

Men det fanns inga bord där igår så vi drog till en annan restaurang och hade en jättetrevlig middag innan vi rörde oss tillbaka mot stationen, och tog en fika på Starbuck's med Sofia och hennes pojkvän Jacob. Det var första gången jag träffade honom och de var så söta ihop!

Jag har fått tillbala lusten att måla också, jag ritar och målar som jag inte har gjort på länge! Det är nånting som har bubblat upp inom mig :) Äntligen!

Men nu måste jag faktiskt säga åt er Mami och Papi att hänga lite mer på Skype, förut pratade vi nästan varje dag, nu har vi inte pratat på mer än en vecka.. Lina och Emily har jag redan gett upp hoppet om så.. haha nej men allvarligt, jag saknar er FETT!!

Jag var på Regina Spektor-konsert i tisdags kväll med Amanda, min kompis från Australien. Hon ringde mig dagen innan och undrade om jag skulle haka på, och det ville jag förstås. Jag sökte efter Regina Spektor på youtube, för jag var lite osäker på vilka låtar hon hade gjort, och märkte att det var fler jag kände igen än jag trodde! Lyssnade på låten Samson och tänkte sjukt mycket på Lina, som tur var så loggade vi in samtidigt på skype senare och kunde prata i typ en timme.

Amanda och jag möttes på Park St mitt i Boston och promenerade till en liten pub och tog ett glas vin, innan vi strosade in på the Orpheum Theatre. Det var sjukt varmt och jättemycket folk överallt. Men Regina satte igång att spela och det var så fruktansvärt bra! Hon bytte mellan piano, synth, gitarr och till och med en trumma medan två killar stod bakom henne, en med fiol och en med cello. Fruktansvärt bra, tjejerna tjöt och killarna vrålade.. hehe jag hörde till och med en som skrek "Marry me, Regina!" Det var grymt!

I söndags tog jag bilen och åkte till Weston, tjugo minuter från Brookline, för att hälsa på min tyska kompis Vera. Väl där hoppade vi in i hennes bil och körde iväg för att hämta upp två andra tyska tjejer, Sandra och Jasmin. Tillsammans tog vi oss upp till Gloucester där vi hade hört att skulle finnas en fantastisk strand och en liten hamnstad som heter Rockport. Och stranden var helt fantastisk! Den måste ha sträckt sig en kilometer och bestod av vit sand och grästäckta dyner. Vi var nere vid vattnet en stund och doppade fötterna i det iskalla vattnet, fick vårt foto taget av en lifeguard som flickorna blev helt sålda på!

Stranden kryllade av livsglada hundar som rusade över sanden och plaskade i vattnet, barn som lekte med sina färgsprakande drakar och äldre par som bredde ut sig på sina tältstolar för att fånga sommarens sista solstrålar. Jag lyckades ju bränna mig såklart, somnade i solen som vanligt och vaknade med hettande ansikte och brännande bröst.
Efter fyra timmars strandmys körde vi upp till Rockport, som jag tror är Americas äldsta hamnstad. Det var helt otroligt vackert! Gränder med härliga hus täckta av murgröna, där kvittrande småfåglar hade sina bon. Små restauranger, art gallerys, godisfabriker och glasskoisker kantade gatorna.

Vi klev in på ett galleri som ägdes av en helhärlig konstnär. Corey var 42 år, till min axel ungefär, lite skallig och bara helt hilarious! Jag tror vi stannade där inne i tjugo minuter, som bestod av skämtsamt munhuggande mig och Corey emellan, medan mina tyska tjejer kiknade av skratt. Efter att ha posat med Corey's vithåriga vän, slagit huvudet i en spotlight och beundrat hans vackra tavlor tog jag mig ut på gatan igen.
Där vägen tog slut, en vändplan vid havet, stod en man med fiol och spelade i solnedgången. Alltså, allt var bara för vackert! Hit ska jag igen.

Jag måste bara berätta en grej som jag tyckte var så himla rolig: Härmodagen satt jag och Issy, yngsta dottern, i framsätet på min Yukon och Aje, sonen, satt i baksätet och sov. Issy och jag satt och pratade lite om de au pairer som har varit innan mig, och hon berättar att en av dem hade det svårt med engelskan.

"She had a really hard time with the language".

Då säger plötsligt Aje som tydligen har vaknat i baksätet.

"She didn't really had a heart attack".

Både jag och Issy brast ut i ett asgarv, hur fel kan man höra? Då tänkte jag direkt på min kära farmor som alltid hörde fel och alltid sa något helt otroligt kul och opassande!

xoxo

Liten uppdatering från andra sidan havet

Nu har jag kört så pass mycket här i Boston att jag börjar vänja mig vid alla konstiga väglinjer och trafikskyltar, alla trafikpoliser och inte minst; the Massachusetts drivers. Det går ett litet ordspråk här i America: "There are drivers, and there are Massachusetts drivers". Men det passar mig alldeles utmärkt måste jag säga.. Jag tror de flesta av er har åkt med mig någon gång och mamma brukar säga att jag är min pappa upp i dagen. Ni som har haft oturen att åka med min pappa när någon segpropp ligger framför förstår precis vad jag menar :D Alla vet väl hur det känns när man blir så fruktansvärt förbannad att svordomarna inte räcker till och när man hysteriskt ser sig omkring efter något man kan slå sönder utan att ångra sig efteråt! Eller så gör man bara som min far: Slår på ratten och skriker ARSEL-HOLE! Haha, jag älskar min papi.

Hur som helst så skulle jag berätta om de här Massachusetts drivers. De kör inte överdrivet fort, men de rör snabbt på sig så fort det slår om till grönt och står inte och dagdrömmer vid trafikljuset. Finns det ett hinder i vägen så ställer de sig inte och tutar och gnäller, de tar sig runt det på ett eller annat sätt! Allt ska gå fort och smidigt, och nåde dig om du dröjer längre än två sekunder när det slår om till grönt!

Jag har tillbringat flera dagar med att bära upp möbler till Louise's lägenhet i Boston. Det är tre trånga trappor som allt ska uppför, om det inte får plats i hissen förstås. Huset är från 1800-talet, hissen minimal med en gallergrind och knappar som man måste trycka några gånger på för att de ska fungera. Jag och Louise skulle bära upp en queen size madrass för de här trapporna, och den kanske motsvarar våran 1,40 madrass. Svintung! Jag parkerade framför huset, drog ut madrassen från bilen och ställde den mot en lyktstolpe. Där stod jag nu och väntade på Louise som skulle öppna porten. När hon gör det har två starka karlar redan hunnit fram och erbjudit mig sin hjälp, så de släpar upp madrassen tre trappor! Svetten rann och de var helt slut. Jag sa det till Louise, att det hade tagit oss typ 2 timmar att få upp den själva.

Nästa gång vi ska kånka är det två fåtöljer som ska upp. Tror ni inte att en trafikpolis lämnar sin post och erbjuder mig sin hjälp? Det är helt otroligt, det här skulle aldrig hända i Sverige! Antingen är anledningen att människor i Boston är sjukt hjälpsamma.. eller så har jag någon "jungfru-i-nöd-aura" omkring mig :P Ingen man kan ju motstå att kånka möbler upp för tre knarriga trappor då, inte!

Jag var på ett jätteroligt au pair-möte förra veckan som jag tänkte berätta snabbt om. Min LCC (Local Childcare Coordinator) skickade ut ett mail och bjöd oss till en restaurang som hette Redbones på Davis Square. Jag drog förstås dit! Träffade 18 andra au pairer i området och åt god mat från södra Nordamerika. Ett glas vin slank ner förstås ;) Nästa gång vi ska träffas ska vi tydligen ut på en bikeride genom Boston! Får se om jag kan haka på den :)

Helgen har varit fantastisk! Amanda, en australienska som jag lärde känna på skolan i New York, mötte upp mig i Boston. Jag hann bli polare med en ekorre och få min första p-bot innan hon dök upp på Park St. Vi drog till en shoppingcenter och tänkte ta det lugnt, men det slutade i en härlig spontankväll i Boston med drinkar och skoj. Vi drog till den irländska puben som jag och Vera var på förra helgen och tog några glas. Amanda var nyfiken på Campari och beställde in tillsammans med 7-up. Alltså, guuuuud, vad äckligt det var! Jag tror faktiskt inte hon fick i sig hela drinken hehe
Efter att ha smitit från betalningen, vilket inte var riktigt meningen, sprang vi genom regnet och gömde oss i ett parkeringsgarage. Där stod vi, drypande blöta och skrattade så det ekade. Vi hade blivit medbjudna på en svensexa och vi skulle alla till en annan krog. Där fick jag och Amanda inte komma in för vi hade inga pass med oss, bara våra körkort hemifrån och de gäller inte ibland. Tråkigt, men inget att göra, så vi sprang till T-banestationen. Den tog oss till Kenmore Square där vi åt "räkcocktail" och drack gin och tonic. Räkcocktailen bestod endast av två oversizade räkor och en röd dip! Men det fick avsluta kvällen för vi vågade inte chansa på sista tåget mot Riverside. Vi hade frågat tre olika personer som jobbade på tunnelbanan när sista tåget gick och alla svarade olika: 12.40, 01.00 och 02.00. BRA DÄR!

Dagen efter tillbringade vi dels på en italiensk marknad där vi åt kanderade äpplen med kokos och m&m! När en parad gick förbi tyckte en man att det skulle vara roligt att stoppa trombonen över mitt huvud och blåsa när han gick förbi, vilket förstås gjorde att jag skrek och alla runtomkring skrattade. Efteråt stack vi till en afrikansk festival som kryllade av grillad kyckling, reggae och stora härliga träsmycken. Parad och uppträdanden, fullproppat med människor, dofter och intryck, det var underbart!

Efter sushi och en promenad i the Swan Park hittade vi $18 på marken bara sådär! Då gav vi $5 till en svart liten man som spelade saxofon i parken. Han var bara för härlig! Njöt verkligen av att stå där i det vackra vädret och han gungade i takt med sin musik. Sen fick jag äntligen se den kända skulpturen som är inspirerad av en barn bok, Make Way for Ducklings. I mer än 20 år har folk i Boston samlats varje maj för en Ducklings Day Parade där man går samma väg som karaktärerna i boken gjorde genom Beacon Hill. Det är den gamla delen av Boston, den som byggdes först när engelsmännen kom hit. Trånga, vindlande gränder med kullersten och gamla hus; när man går här känns det som om man är på promenad genom en europeisk stad.

Nu har jag tyvärr blivit sjuk, har jätteont i halsen och ska vila ikväll :) Vi ska tända brasa och dricka varm choklad framför en film tänkte vi. Jag lägger till lite bilder som jag tycker om, bland annat på huset där jag bor, min bil och sen en fantastisk liten gubbe som någon karvat ut ur en fläck vit färg på asfalten. En sådan grej som kan göra mig på sprudlande humör :D

Älskar er alla där hemma!

En underbar helg i Boston.

Vilken härlig helg jag har haft! Min tyska vän från skolan i New York, Vera, gled upp med sin bil till huset i lördags efterniddag, efter att ha tappat bort sig några gånger på vägen. Hon häpnade över den enorma labyrint som det här huset faktiskt är och hon skrattade när jag berättade att jag har gått vilse ett par gånger.

Vi bestämde oss för att ta tåget, eller the T som det kallas här, in till Boston och se vad som finns att göra. Vi tyckte det var en bra idé att tappa bort oss lite först, så det gjorde vi ;) Hittade en stor karta som vi inte förstod mycket av så vi gled vidare och litade helt på lokalsinnet. Vilket vi gjorde rätt i visade det sig. Efter inte allt för lång tid kom vi ut i början av Newbury Street, gatan med alla klädaffärer på. Nu är det ju mest märkeskläder på Newbury så det passade varken mig eller Vera särskilt bra, fast vi passade förstås på att köpa våra första trosor på Victoria's Secret!

Efter en sväng på H&M gick jag in i Jessica, en av de svenska tjejerna från skolan i New York, och hennes tyska kompis. Vi bestämde att vi skulle äta middag ihop men tyvärr så hann vi inte med det :( Jag och Vera hamnade på en irländsk pub med den skönaste stämningen på länge! Folk skrattade, drack och sjöng och jag stortrivdes. Efter att ha ätit en BBQ steak och nästan tappat min ena lins drog vi på bio och såg Inglorious Basterds, som var jävligt bra. Det fick avsluta kvällen och vi drog hem med tåget igen.

Igår gjorde jag och Fia en pastasallad och tog bilen in till Boston för att slå oss ner i the Swan Park (eller Public Garden som den egentligen heter). Det var soligt och underbart, Sophia Somajo strömmade ur mobilhögtalarna och ett bröllopssällskap strosade förbi. Den minsta kinesbebisen i världen kunde inte vänta på blöjan och kissade på sin mamma bredvid oss. Vi skrattade ikapp allihop. Underbart.

Jag kände mig lika kissnödig och smet in på Finagle a Bagle för att låna toaletten. Runt hörnet ligger Wet Seal, en klädaffär som Fia har visat mig förut som är grym. När vi skulle ta oss ner till den går vi förbi Rainbow, en affär jag besökte i New York som var helt otrolig! Jag kunde inte tro att den verkligen fanns här i Boston! Gick därifrån $75 fattigare men med en proppfull kasse :) Me love!

Jag skulle köra Aje och Issy till Cape Cod för att hälsa på några vänner i fredags, men au pair-bilens batteri var urladdat. Vi var tvungna att gå över till grannen för att låna startkablar och sen fick en kompis till familjen komma över för att hjälpa till.

Vi körde i två timmar, Aje somnade bredvid mig med armarna i kors och jag kunde höra hans ABBA-musik genom hörlurarna. Issys fötter stack fram mellan mig och Aje, tårna rörde på sig ibland när hon skrattade åt något på sin laptop. Mörkret hade lagt sig när vi kom fram och det vita gruset på husets uppfart knastrade under bilens tyngd. När jag gled ur bilen och landade på gruset såg jag att det inte alls var grus.. Jag böjde mig ner för att ta upp lite och blev förvånad när jag höll i en näve vita snäckskal. Huset låg precis vid havet, med egen tennisbana och några kajaker uppdragna på stranden.

Jag klev in i en otroligt varm samling människor som direkt erbjöd mig att stanna och äta middag, men jag kände att jag var tvungen att ta mig hemåt. En fluffig liten hundvalp sprang omkring. Aje kom fram för att tacka för skjutsen och jag häpnade när han helt plötsligt gav mig en stor kram. Issy följde hans exempel och slog sina armar kring min midja.

Vägen tillbaka var fantastiskt konstig. Plötsligt sköljde tusen känslor över mig och jag brast i gråt. Jag låg på 93:an på väg mot Boston, lyssnade på låten som går "today is the day your book begins, the rest is still unwritten" och tårarna bara strömmade. Och jag lät dom. Jag log bakom gråten, skrattade till och med, för jag tror det var nu det äntligen slog mig: jag har flyttat till USA.

Alldeles själv har jag ordnat det här, alldeles själv har jag hittat en familj att bo hos, skaffat internationellt körkort, försäkring, visum.. Det har varit ett helvete med alla papper som ska fyllas i men det är helt klart värt det. Jag har tillbringat lite mer än en vecka i Brookline och jag känner bara lycka, jag lever min dröm för fan! Och jag grät, över dom varma kramarna jag fick av barnen när jag gick, över all information jag har pumpat in i mitt huvud under veckan, över att ni där hemma inte kan vara med mig och över att jag bara har funnit fullständig inre frid.

Peace out.

Äntligen framme i Brookline!

Vi var med om några hektiska dagar i New York innan vi äntligen fick sorteras ut till våra värd-

familjer. Skolan höll i en hysteriskt rolig international sing-a-long där alla delades in i grupp med andra från samma land. Då fick man se att det faktiskt var en del svenskar, kanske 30 pers. När ledaren bad tyskarna räcka upp handen lät det typ "whoom" i hela aulan av alla händer som åkte upp. Jag fick en chock av alla uppsträckta armar framför mig och när jag vände mig om fanns det minst lika många där. Alla kände nog som jag för det spreds ett fnissande över hela salen.

Sen följde en timme av ren förödmjukelse, där alla skulle genomföra en sång och dans från deras eget land. Vi svenskar stod där på scenen och sjöng och gjorde rörelserna till "Det var ett hus i skogens slut, liten tomte tittar ut.." Tyskarna fick delas in i FYRA grupper för att dom va så många haha och det var fantastiskt roligt att se alla sjukt fula danser och höra alla lika sjukt innehållslösa sånger.

Trippen till New York City var hektisk men rolig. Vi gled runt i en buss och fick se 5th Avenue, Broadway och Ground Zero, med en guide som pratade högt, fort och mycket. Dom har nu byggt klart building 7, som var den sista i Twin Tower-området som rasade under elfte september. Den råkade bara bli dubbelt så hög som originalet hehe att allt ska vara så STORT! Förutom Frihetsgudinnan då.. Henne fick vi se från Staten Island Ferry och hon var mycket mindre än jag trodde,

precis som alla säger.

När turen var slut blev vi avsläppta utanför Rockefeller Center, där vi skulle upp till Top of The Rock. Innan hissdörrarna glider igen hör vi vakten säga "Next stop is at floor 67". Folk börjar mumla och titta på varann, 67 våningar?? Hissen drar igång med en jävla fart och när man tittar upp ser man blå lysdioder hela vägen upp till toppen. I hisstaket börjar en film om Rockefeller Center att spela, skärmen är halvt genomskinlig och man ser fortfarande hur långt vi har kvar att åka. Det går fort, det slår lock för öronen, vi tumlar ut ur hissen och får veta att vi har två våningar till att ta oss upp för.

Där, på 69:e våningen, ser vi hela New York. Empire State Building, Hudson River, 13 000 gula taxibilar (för det är faktiskt så många det finns i NYC). Ni kan ju tänka er hur jag kände mig.. benen blev som spaghetti, Seven Nation Army av the White Stripes dånade i skallen.. kändes som att jag var tillbaks i fallskärmen igen. Fan vad jag hatar höjder!

Dom resterande två timmarna ägnade jag åt att äta pizza, få höra "Daaamn, you've got a big butt, girl! D'you like black men?" och helt enkelt bara försöka ta in alla intryck från den här galna staden.

Boston är betydligt skönare att vara i ska jag säga er. Brookline, där jag bor nu för tiden, är en otroligt fin förort till Boston. Jag kom hit till min värdfamilj i fredags och jag var den enda i hela bussen som inte hämtades av värdföräldrarna. Det var min äldsta värddotter Sofia, eller Fia, som plockade upp mig hehe fantastiskt roligt! Ni skulle känt stämningen i bussen när vi rullade in på stationen i Boston.. Alla blev fruktansvärt nervösa när de såg alla som stod och väntade på oss, vi log med hela våra ansikten och kände hur hjärtat slog i bröstet. Folk klättrade upp på knä i sätena och tryckte pannan mot bussrutan; NU VAR DET DAGS!

När vi kom hem till huset välkomnades jag av stora kramar från Louise (mamman) samt Alexander (Aje) och Isabella (Issy). Jag fick en rundtur och häpnade över det enorma huset! En fyra våningars labyrint är vad det är, har redan gått bort mig ett par gånger hehe Min våning på översta plan är helt fantastisk! Vardagsrum med TV, ett sovrum med stor dubbelsäng och ett helt eget badrum för första gången i mitt liv! Det är ljust, rymligt och fräscht :) Synd att toan proppar igen hela tiden bara, så jag får leka rörmokare hela tiden hehe men det är tydligen fler toaletter det är fel på i huset, inte bara min! Så sitt inte och tänk massa äckliga tankar.

Jag har varit med Fia och ätit på The Cheesecake Factory, en restaurang med en sjuuuk meny på 50 sidor fast jäkligt god mat. Vi har tittat lite i affärer och tagit en sväng i Boston så att jag har en hum om hur stället ser ut. Issy och jag bakade kladdkaka och tittade på Flushed Away nere i källaren där dom har en enormt stor TV. I söndags var vi på brunch med barnens farbror och hans fru, Jackie och Richard. Dom var hur trevliga som helst och vi åt buffé på en kinarestaurang. Det var kanske tre gånger så mycket mat jag är van vid och det var nästan bara sånt jag aldrig sett :D

Igår var min första arbetsdag och när den var slut tog jag en joggingtur runt Jamaica Pond, en jättefin damm som ligger i närheten. Det var lite väl mörkt igår dock, så jag ska nog försöka komma ut lite tidigare idag :)

Jag har fått köra mitt i Boston också, med Fia bredvid, och det gick jättebra, men idag ska jag köra alldeles själv till posten! :D Önska mig lycka till!

St John's university

Hej alla gull där hemma!

Jag sitter just nu i en galet skabbig och primitiv sovsal i St John's university där jag kommer att spendera de kommande dagarna. Vi har lektioner från åtta till åtta (!) varje dag, hör och häpna.. Helt slut, informationen och värmen tar kål på mig tror ja.. För att inte tala om resan jag gjorde igår! Bortsett från den 33 h långa resan jag gjorde mellan Rio och Salvador var nog den här värst!

Det började med att jag spraaaaaang hela vägen från säkerhetskontrollen till planet på Arlanda. "Final call! Passengers on flight 400 to Frankfurt, please proceed to gate blablabla" Att jag alltid får springa! Jag fattar inte hur det går till när man bor fem minuter från Arlanda.. Den här gången kanske det berodde på den enormt fina killen jag fick ta farväl av vid garaget hemma vilket gick snabbare än jag ville, men tydligen ändå tog för lång tid. Eller kanske när jag fick säga hej då, också även där gick den för fort, till min kära syster som var så galet snäll att hon steg upp fem på morgonen och skjutsade sin resfebriga syrra.

Jag kom ju med planet som tur var, men fick såklart sitta mellan två okända människor, vilket jag också alltid får göra (usch vad bitter jag låter men fan vad trött jag är på att flyga själv!) Två timmars flyg till Frankfurt, en SJUKT lång promenad till gate C14. Jag skojar inte nu: 1 timmes promenad, en tågresa och typ tio rulltrappor senare är jag äntligen framme! Jag trodde vid varje sväng att jag var framme, men sen kom helt plötsligt säkerhetskontrollen, och sen var det ju lika långt till!

På planet till New York hamnar jag bredvid en svensk tjej som också ska jobba som au pair. Pratar med henne, sover lite, kollar på Monsters vs Aliens, får ont överallt, tröttnar på att sitta still i åtta timmar, äter äcklig mat, sen är vi framme. Under flygresan har jag kommit fram till att mitt viktigaste papper, som jag måste ha för att komma in i landet, ligger i min incheckade väska.. Haha jag vet vad ni tänker! "Fan, det är så jävla typiskt My, att hon aldrig lär sig!" Men jag ska säga er att ingen klarar sig ur sina egenhändigt komponerade knipor än jag själv :D Med ett stort leende och en massa snack kommer man hur långt som helst hehe jag fick helt enkelt gå förbi alla kontroller och hämta mitt dokument ur min väska. Till saken hör att den tjejen jag satt bredvid i planet, blev av med sin väska. Jag mår dåligt bara av att tänka på om det hade varit min väska med papperet i! Undrar vad jag hade gjort just nu..

Vi samlas ihop ett gäng svenska au pairer på JFK airport och jag säger på skoj "Nu får vi säkert sitta på en två timmar lång busstur till skolan". Jag hatar att jag alltid har rätt.. Jag var helt SLUT när jag kom fram, efter välkomstmöte och pizzaätande var det bara att duscha och knoppa. Då var klockan inte mer än åtta på kvällen här.

Mitt i natten vaknar jag, sviiiiiiinkissnödig. Toaletterna finns två trappor ner i det här skabbiga enorma huset, alla sover. Asså, ja snackar verkligen ett läskigt hus! Det är här dom spelar in skräckfilmer, är jag helt övertygad om! Jag smög ner för trapporna och in på toaletten och jag höll på att dö.. Har ni sett Silent Hill vet ni vad jag snackar om när jag säger att jag fick sådana tankar när jag satt där inne på toan. Ni vet, toalettbås i rad, några handfat, smutsigt och jävligt.. sen kommer alla monster och sånt, ja ni vet.

Lektionerna är i alla fall supebra och vår lärarinna är förbannat bra! Maten går verkligen att diskutera men salladsbaren skulle min kära mor döda för ;)

Det börjar dra ihop sig mot fredag när jag ska träffa min familj. Jag har sms:at lite med dem och ser verkligen fram emot att komma dit! Nu ska jag väl kanske krypa ner under min filt, sträcka ut mig på min madrass och njuta av alla fjädrarna mot ryggen :)