Jag var på Regina Spektor-konsert i tisdags kväll med Amanda, min kompis från Australien. Hon ringde mig dagen innan och undrade om jag skulle haka på, och det ville jag förstås. Jag sökte efter Regina Spektor på youtube, för jag var lite osäker på vilka låtar hon hade gjort, och märkte att det var fler jag kände igen än jag trodde! Lyssnade på låten Samson och tänkte sjukt mycket på Lina, som tur var så loggade vi in samtidigt på skype senare och kunde prata i typ en timme.

Amanda och jag möttes på Park St mitt i Boston och promenerade till en liten pub och tog ett glas vin, innan vi strosade in på the Orpheum Theatre. Det var sjukt varmt och jättemycket folk överallt. Men Regina satte igång att spela och det var så fruktansvärt bra! Hon bytte mellan piano, synth, gitarr och till och med en trumma medan två killar stod bakom henne, en med fiol och en med cello. Fruktansvärt bra, tjejerna tjöt och killarna vrålade.. hehe jag hörde till och med en som skrek "Marry me, Regina!" Det var grymt!

I söndags tog jag bilen och åkte till Weston, tjugo minuter från Brookline, för att hälsa på min tyska kompis Vera. Väl där hoppade vi in i hennes bil och körde iväg för att hämta upp två andra tyska tjejer, Sandra och Jasmin. Tillsammans tog vi oss upp till Gloucester där vi hade hört att skulle finnas en fantastisk strand och en liten hamnstad som heter Rockport. Och stranden var helt fantastisk! Den måste ha sträckt sig en kilometer och bestod av vit sand och grästäckta dyner. Vi var nere vid vattnet en stund och doppade fötterna i det iskalla vattnet, fick vårt foto taget av en lifeguard som flickorna blev helt sålda på!

Stranden kryllade av livsglada hundar som rusade över sanden och plaskade i vattnet, barn som lekte med sina färgsprakande drakar och äldre par som bredde ut sig på sina tältstolar för att fånga sommarens sista solstrålar. Jag lyckades ju bränna mig såklart, somnade i solen som vanligt och vaknade med hettande ansikte och brännande bröst.
Efter fyra timmars strandmys körde vi upp till Rockport, som jag tror är Americas äldsta hamnstad. Det var helt otroligt vackert! Gränder med härliga hus täckta av murgröna, där kvittrande småfåglar hade sina bon. Små restauranger, art gallerys, godisfabriker och glasskoisker kantade gatorna.

Vi klev in på ett galleri som ägdes av en helhärlig konstnär. Corey var 42 år, till min axel ungefär, lite skallig och bara helt hilarious! Jag tror vi stannade där inne i tjugo minuter, som bestod av skämtsamt munhuggande mig och Corey emellan, medan mina tyska tjejer kiknade av skratt. Efter att ha posat med Corey's vithåriga vän, slagit huvudet i en spotlight och beundrat hans vackra tavlor tog jag mig ut på gatan igen.
Där vägen tog slut, en vändplan vid havet, stod en man med fiol och spelade i solnedgången. Alltså, allt var bara för vackert! Hit ska jag igen.

Jag måste bara berätta en grej som jag tyckte var så himla rolig: Härmodagen satt jag och Issy, yngsta dottern, i framsätet på min Yukon och Aje, sonen, satt i baksätet och sov. Issy och jag satt och pratade lite om de au pairer som har varit innan mig, och hon berättar att en av dem hade det svårt med engelskan.

"She had a really hard time with the language".

Då säger plötsligt Aje som tydligen har vaknat i baksätet.

"She didn't really had a heart attack".

Både jag och Issy brast ut i ett asgarv, hur fel kan man höra? Då tänkte jag direkt på min kära farmor som alltid hörde fel och alltid sa något helt otroligt kul och opassande!

xoxo

Liten uppdatering från andra sidan havet

Nu har jag kört så pass mycket här i Boston att jag börjar vänja mig vid alla konstiga väglinjer och trafikskyltar, alla trafikpoliser och inte minst; the Massachusetts drivers. Det går ett litet ordspråk här i America: "There are drivers, and there are Massachusetts drivers". Men det passar mig alldeles utmärkt måste jag säga.. Jag tror de flesta av er har åkt med mig någon gång och mamma brukar säga att jag är min pappa upp i dagen. Ni som har haft oturen att åka med min pappa när någon segpropp ligger framför förstår precis vad jag menar :D Alla vet väl hur det känns när man blir så fruktansvärt förbannad att svordomarna inte räcker till och när man hysteriskt ser sig omkring efter något man kan slå sönder utan att ångra sig efteråt! Eller så gör man bara som min far: Slår på ratten och skriker ARSEL-HOLE! Haha, jag älskar min papi.

Hur som helst så skulle jag berätta om de här Massachusetts drivers. De kör inte överdrivet fort, men de rör snabbt på sig så fort det slår om till grönt och står inte och dagdrömmer vid trafikljuset. Finns det ett hinder i vägen så ställer de sig inte och tutar och gnäller, de tar sig runt det på ett eller annat sätt! Allt ska gå fort och smidigt, och nåde dig om du dröjer längre än två sekunder när det slår om till grönt!

Jag har tillbringat flera dagar med att bära upp möbler till Louise's lägenhet i Boston. Det är tre trånga trappor som allt ska uppför, om det inte får plats i hissen förstås. Huset är från 1800-talet, hissen minimal med en gallergrind och knappar som man måste trycka några gånger på för att de ska fungera. Jag och Louise skulle bära upp en queen size madrass för de här trapporna, och den kanske motsvarar våran 1,40 madrass. Svintung! Jag parkerade framför huset, drog ut madrassen från bilen och ställde den mot en lyktstolpe. Där stod jag nu och väntade på Louise som skulle öppna porten. När hon gör det har två starka karlar redan hunnit fram och erbjudit mig sin hjälp, så de släpar upp madrassen tre trappor! Svetten rann och de var helt slut. Jag sa det till Louise, att det hade tagit oss typ 2 timmar att få upp den själva.

Nästa gång vi ska kånka är det två fåtöljer som ska upp. Tror ni inte att en trafikpolis lämnar sin post och erbjuder mig sin hjälp? Det är helt otroligt, det här skulle aldrig hända i Sverige! Antingen är anledningen att människor i Boston är sjukt hjälpsamma.. eller så har jag någon "jungfru-i-nöd-aura" omkring mig :P Ingen man kan ju motstå att kånka möbler upp för tre knarriga trappor då, inte!

Jag var på ett jätteroligt au pair-möte förra veckan som jag tänkte berätta snabbt om. Min LCC (Local Childcare Coordinator) skickade ut ett mail och bjöd oss till en restaurang som hette Redbones på Davis Square. Jag drog förstås dit! Träffade 18 andra au pairer i området och åt god mat från södra Nordamerika. Ett glas vin slank ner förstås ;) Nästa gång vi ska träffas ska vi tydligen ut på en bikeride genom Boston! Får se om jag kan haka på den :)

Helgen har varit fantastisk! Amanda, en australienska som jag lärde känna på skolan i New York, mötte upp mig i Boston. Jag hann bli polare med en ekorre och få min första p-bot innan hon dök upp på Park St. Vi drog till en shoppingcenter och tänkte ta det lugnt, men det slutade i en härlig spontankväll i Boston med drinkar och skoj. Vi drog till den irländska puben som jag och Vera var på förra helgen och tog några glas. Amanda var nyfiken på Campari och beställde in tillsammans med 7-up. Alltså, guuuuud, vad äckligt det var! Jag tror faktiskt inte hon fick i sig hela drinken hehe
Efter att ha smitit från betalningen, vilket inte var riktigt meningen, sprang vi genom regnet och gömde oss i ett parkeringsgarage. Där stod vi, drypande blöta och skrattade så det ekade. Vi hade blivit medbjudna på en svensexa och vi skulle alla till en annan krog. Där fick jag och Amanda inte komma in för vi hade inga pass med oss, bara våra körkort hemifrån och de gäller inte ibland. Tråkigt, men inget att göra, så vi sprang till T-banestationen. Den tog oss till Kenmore Square där vi åt "räkcocktail" och drack gin och tonic. Räkcocktailen bestod endast av två oversizade räkor och en röd dip! Men det fick avsluta kvällen för vi vågade inte chansa på sista tåget mot Riverside. Vi hade frågat tre olika personer som jobbade på tunnelbanan när sista tåget gick och alla svarade olika: 12.40, 01.00 och 02.00. BRA DÄR!

Dagen efter tillbringade vi dels på en italiensk marknad där vi åt kanderade äpplen med kokos och m&m! När en parad gick förbi tyckte en man att det skulle vara roligt att stoppa trombonen över mitt huvud och blåsa när han gick förbi, vilket förstås gjorde att jag skrek och alla runtomkring skrattade. Efteråt stack vi till en afrikansk festival som kryllade av grillad kyckling, reggae och stora härliga träsmycken. Parad och uppträdanden, fullproppat med människor, dofter och intryck, det var underbart!

Efter sushi och en promenad i the Swan Park hittade vi $18 på marken bara sådär! Då gav vi $5 till en svart liten man som spelade saxofon i parken. Han var bara för härlig! Njöt verkligen av att stå där i det vackra vädret och han gungade i takt med sin musik. Sen fick jag äntligen se den kända skulpturen som är inspirerad av en barn bok, Make Way for Ducklings. I mer än 20 år har folk i Boston samlats varje maj för en Ducklings Day Parade där man går samma väg som karaktärerna i boken gjorde genom Beacon Hill. Det är den gamla delen av Boston, den som byggdes först när engelsmännen kom hit. Trånga, vindlande gränder med kullersten och gamla hus; när man går här känns det som om man är på promenad genom en europeisk stad.

Nu har jag tyvärr blivit sjuk, har jätteont i halsen och ska vila ikväll :) Vi ska tända brasa och dricka varm choklad framför en film tänkte vi. Jag lägger till lite bilder som jag tycker om, bland annat på huset där jag bor, min bil och sen en fantastisk liten gubbe som någon karvat ut ur en fläck vit färg på asfalten. En sådan grej som kan göra mig på sprudlande humör :D

Älskar er alla där hemma!

En underbar helg i Boston.

Vilken härlig helg jag har haft! Min tyska vän från skolan i New York, Vera, gled upp med sin bil till huset i lördags efterniddag, efter att ha tappat bort sig några gånger på vägen. Hon häpnade över den enorma labyrint som det här huset faktiskt är och hon skrattade när jag berättade att jag har gått vilse ett par gånger.

Vi bestämde oss för att ta tåget, eller the T som det kallas här, in till Boston och se vad som finns att göra. Vi tyckte det var en bra idé att tappa bort oss lite först, så det gjorde vi ;) Hittade en stor karta som vi inte förstod mycket av så vi gled vidare och litade helt på lokalsinnet. Vilket vi gjorde rätt i visade det sig. Efter inte allt för lång tid kom vi ut i början av Newbury Street, gatan med alla klädaffärer på. Nu är det ju mest märkeskläder på Newbury så det passade varken mig eller Vera särskilt bra, fast vi passade förstås på att köpa våra första trosor på Victoria's Secret!

Efter en sväng på H&M gick jag in i Jessica, en av de svenska tjejerna från skolan i New York, och hennes tyska kompis. Vi bestämde att vi skulle äta middag ihop men tyvärr så hann vi inte med det :( Jag och Vera hamnade på en irländsk pub med den skönaste stämningen på länge! Folk skrattade, drack och sjöng och jag stortrivdes. Efter att ha ätit en BBQ steak och nästan tappat min ena lins drog vi på bio och såg Inglorious Basterds, som var jävligt bra. Det fick avsluta kvällen och vi drog hem med tåget igen.

Igår gjorde jag och Fia en pastasallad och tog bilen in till Boston för att slå oss ner i the Swan Park (eller Public Garden som den egentligen heter). Det var soligt och underbart, Sophia Somajo strömmade ur mobilhögtalarna och ett bröllopssällskap strosade förbi. Den minsta kinesbebisen i världen kunde inte vänta på blöjan och kissade på sin mamma bredvid oss. Vi skrattade ikapp allihop. Underbart.

Jag kände mig lika kissnödig och smet in på Finagle a Bagle för att låna toaletten. Runt hörnet ligger Wet Seal, en klädaffär som Fia har visat mig förut som är grym. När vi skulle ta oss ner till den går vi förbi Rainbow, en affär jag besökte i New York som var helt otrolig! Jag kunde inte tro att den verkligen fanns här i Boston! Gick därifrån $75 fattigare men med en proppfull kasse :) Me love!

Jag skulle köra Aje och Issy till Cape Cod för att hälsa på några vänner i fredags, men au pair-bilens batteri var urladdat. Vi var tvungna att gå över till grannen för att låna startkablar och sen fick en kompis till familjen komma över för att hjälpa till.

Vi körde i två timmar, Aje somnade bredvid mig med armarna i kors och jag kunde höra hans ABBA-musik genom hörlurarna. Issys fötter stack fram mellan mig och Aje, tårna rörde på sig ibland när hon skrattade åt något på sin laptop. Mörkret hade lagt sig när vi kom fram och det vita gruset på husets uppfart knastrade under bilens tyngd. När jag gled ur bilen och landade på gruset såg jag att det inte alls var grus.. Jag böjde mig ner för att ta upp lite och blev förvånad när jag höll i en näve vita snäckskal. Huset låg precis vid havet, med egen tennisbana och några kajaker uppdragna på stranden.

Jag klev in i en otroligt varm samling människor som direkt erbjöd mig att stanna och äta middag, men jag kände att jag var tvungen att ta mig hemåt. En fluffig liten hundvalp sprang omkring. Aje kom fram för att tacka för skjutsen och jag häpnade när han helt plötsligt gav mig en stor kram. Issy följde hans exempel och slog sina armar kring min midja.

Vägen tillbaka var fantastiskt konstig. Plötsligt sköljde tusen känslor över mig och jag brast i gråt. Jag låg på 93:an på väg mot Boston, lyssnade på låten som går "today is the day your book begins, the rest is still unwritten" och tårarna bara strömmade. Och jag lät dom. Jag log bakom gråten, skrattade till och med, för jag tror det var nu det äntligen slog mig: jag har flyttat till USA.

Alldeles själv har jag ordnat det här, alldeles själv har jag hittat en familj att bo hos, skaffat internationellt körkort, försäkring, visum.. Det har varit ett helvete med alla papper som ska fyllas i men det är helt klart värt det. Jag har tillbringat lite mer än en vecka i Brookline och jag känner bara lycka, jag lever min dröm för fan! Och jag grät, över dom varma kramarna jag fick av barnen när jag gick, över all information jag har pumpat in i mitt huvud under veckan, över att ni där hemma inte kan vara med mig och över att jag bara har funnit fullständig inre frid.

Peace out.

Äntligen framme i Brookline!

Vi var med om några hektiska dagar i New York innan vi äntligen fick sorteras ut till våra värd-

familjer. Skolan höll i en hysteriskt rolig international sing-a-long där alla delades in i grupp med andra från samma land. Då fick man se att det faktiskt var en del svenskar, kanske 30 pers. När ledaren bad tyskarna räcka upp handen lät det typ "whoom" i hela aulan av alla händer som åkte upp. Jag fick en chock av alla uppsträckta armar framför mig och när jag vände mig om fanns det minst lika många där. Alla kände nog som jag för det spreds ett fnissande över hela salen.

Sen följde en timme av ren förödmjukelse, där alla skulle genomföra en sång och dans från deras eget land. Vi svenskar stod där på scenen och sjöng och gjorde rörelserna till "Det var ett hus i skogens slut, liten tomte tittar ut.." Tyskarna fick delas in i FYRA grupper för att dom va så många haha och det var fantastiskt roligt att se alla sjukt fula danser och höra alla lika sjukt innehållslösa sånger.

Trippen till New York City var hektisk men rolig. Vi gled runt i en buss och fick se 5th Avenue, Broadway och Ground Zero, med en guide som pratade högt, fort och mycket. Dom har nu byggt klart building 7, som var den sista i Twin Tower-området som rasade under elfte september. Den råkade bara bli dubbelt så hög som originalet hehe att allt ska vara så STORT! Förutom Frihetsgudinnan då.. Henne fick vi se från Staten Island Ferry och hon var mycket mindre än jag trodde,

precis som alla säger.

När turen var slut blev vi avsläppta utanför Rockefeller Center, där vi skulle upp till Top of The Rock. Innan hissdörrarna glider igen hör vi vakten säga "Next stop is at floor 67". Folk börjar mumla och titta på varann, 67 våningar?? Hissen drar igång med en jävla fart och när man tittar upp ser man blå lysdioder hela vägen upp till toppen. I hisstaket börjar en film om Rockefeller Center att spela, skärmen är halvt genomskinlig och man ser fortfarande hur långt vi har kvar att åka. Det går fort, det slår lock för öronen, vi tumlar ut ur hissen och får veta att vi har två våningar till att ta oss upp för.

Där, på 69:e våningen, ser vi hela New York. Empire State Building, Hudson River, 13 000 gula taxibilar (för det är faktiskt så många det finns i NYC). Ni kan ju tänka er hur jag kände mig.. benen blev som spaghetti, Seven Nation Army av the White Stripes dånade i skallen.. kändes som att jag var tillbaks i fallskärmen igen. Fan vad jag hatar höjder!

Dom resterande två timmarna ägnade jag åt att äta pizza, få höra "Daaamn, you've got a big butt, girl! D'you like black men?" och helt enkelt bara försöka ta in alla intryck från den här galna staden.

Boston är betydligt skönare att vara i ska jag säga er. Brookline, där jag bor nu för tiden, är en otroligt fin förort till Boston. Jag kom hit till min värdfamilj i fredags och jag var den enda i hela bussen som inte hämtades av värdföräldrarna. Det var min äldsta värddotter Sofia, eller Fia, som plockade upp mig hehe fantastiskt roligt! Ni skulle känt stämningen i bussen när vi rullade in på stationen i Boston.. Alla blev fruktansvärt nervösa när de såg alla som stod och väntade på oss, vi log med hela våra ansikten och kände hur hjärtat slog i bröstet. Folk klättrade upp på knä i sätena och tryckte pannan mot bussrutan; NU VAR DET DAGS!

När vi kom hem till huset välkomnades jag av stora kramar från Louise (mamman) samt Alexander (Aje) och Isabella (Issy). Jag fick en rundtur och häpnade över det enorma huset! En fyra våningars labyrint är vad det är, har redan gått bort mig ett par gånger hehe Min våning på översta plan är helt fantastisk! Vardagsrum med TV, ett sovrum med stor dubbelsäng och ett helt eget badrum för första gången i mitt liv! Det är ljust, rymligt och fräscht :) Synd att toan proppar igen hela tiden bara, så jag får leka rörmokare hela tiden hehe men det är tydligen fler toaletter det är fel på i huset, inte bara min! Så sitt inte och tänk massa äckliga tankar.

Jag har varit med Fia och ätit på The Cheesecake Factory, en restaurang med en sjuuuk meny på 50 sidor fast jäkligt god mat. Vi har tittat lite i affärer och tagit en sväng i Boston så att jag har en hum om hur stället ser ut. Issy och jag bakade kladdkaka och tittade på Flushed Away nere i källaren där dom har en enormt stor TV. I söndags var vi på brunch med barnens farbror och hans fru, Jackie och Richard. Dom var hur trevliga som helst och vi åt buffé på en kinarestaurang. Det var kanske tre gånger så mycket mat jag är van vid och det var nästan bara sånt jag aldrig sett :D

Igår var min första arbetsdag och när den var slut tog jag en joggingtur runt Jamaica Pond, en jättefin damm som ligger i närheten. Det var lite väl mörkt igår dock, så jag ska nog försöka komma ut lite tidigare idag :)

Jag har fått köra mitt i Boston också, med Fia bredvid, och det gick jättebra, men idag ska jag köra alldeles själv till posten! :D Önska mig lycka till!