En underbar helg i Boston.

Vilken härlig helg jag har haft! Min tyska vän från skolan i New York, Vera, gled upp med sin bil till huset i lördags efterniddag, efter att ha tappat bort sig några gånger på vägen. Hon häpnade över den enorma labyrint som det här huset faktiskt är och hon skrattade när jag berättade att jag har gått vilse ett par gånger.

Vi bestämde oss för att ta tåget, eller the T som det kallas här, in till Boston och se vad som finns att göra. Vi tyckte det var en bra idé att tappa bort oss lite först, så det gjorde vi ;) Hittade en stor karta som vi inte förstod mycket av så vi gled vidare och litade helt på lokalsinnet. Vilket vi gjorde rätt i visade det sig. Efter inte allt för lång tid kom vi ut i början av Newbury Street, gatan med alla klädaffärer på. Nu är det ju mest märkeskläder på Newbury så det passade varken mig eller Vera särskilt bra, fast vi passade förstås på att köpa våra första trosor på Victoria's Secret!

Efter en sväng på H&M gick jag in i Jessica, en av de svenska tjejerna från skolan i New York, och hennes tyska kompis. Vi bestämde att vi skulle äta middag ihop men tyvärr så hann vi inte med det :( Jag och Vera hamnade på en irländsk pub med den skönaste stämningen på länge! Folk skrattade, drack och sjöng och jag stortrivdes. Efter att ha ätit en BBQ steak och nästan tappat min ena lins drog vi på bio och såg Inglorious Basterds, som var jävligt bra. Det fick avsluta kvällen och vi drog hem med tåget igen.

Igår gjorde jag och Fia en pastasallad och tog bilen in till Boston för att slå oss ner i the Swan Park (eller Public Garden som den egentligen heter). Det var soligt och underbart, Sophia Somajo strömmade ur mobilhögtalarna och ett bröllopssällskap strosade förbi. Den minsta kinesbebisen i världen kunde inte vänta på blöjan och kissade på sin mamma bredvid oss. Vi skrattade ikapp allihop. Underbart.

Jag kände mig lika kissnödig och smet in på Finagle a Bagle för att låna toaletten. Runt hörnet ligger Wet Seal, en klädaffär som Fia har visat mig förut som är grym. När vi skulle ta oss ner till den går vi förbi Rainbow, en affär jag besökte i New York som var helt otrolig! Jag kunde inte tro att den verkligen fanns här i Boston! Gick därifrån $75 fattigare men med en proppfull kasse :) Me love!

Jag skulle köra Aje och Issy till Cape Cod för att hälsa på några vänner i fredags, men au pair-bilens batteri var urladdat. Vi var tvungna att gå över till grannen för att låna startkablar och sen fick en kompis till familjen komma över för att hjälpa till.

Vi körde i två timmar, Aje somnade bredvid mig med armarna i kors och jag kunde höra hans ABBA-musik genom hörlurarna. Issys fötter stack fram mellan mig och Aje, tårna rörde på sig ibland när hon skrattade åt något på sin laptop. Mörkret hade lagt sig när vi kom fram och det vita gruset på husets uppfart knastrade under bilens tyngd. När jag gled ur bilen och landade på gruset såg jag att det inte alls var grus.. Jag böjde mig ner för att ta upp lite och blev förvånad när jag höll i en näve vita snäckskal. Huset låg precis vid havet, med egen tennisbana och några kajaker uppdragna på stranden.

Jag klev in i en otroligt varm samling människor som direkt erbjöd mig att stanna och äta middag, men jag kände att jag var tvungen att ta mig hemåt. En fluffig liten hundvalp sprang omkring. Aje kom fram för att tacka för skjutsen och jag häpnade när han helt plötsligt gav mig en stor kram. Issy följde hans exempel och slog sina armar kring min midja.

Vägen tillbaka var fantastiskt konstig. Plötsligt sköljde tusen känslor över mig och jag brast i gråt. Jag låg på 93:an på väg mot Boston, lyssnade på låten som går "today is the day your book begins, the rest is still unwritten" och tårarna bara strömmade. Och jag lät dom. Jag log bakom gråten, skrattade till och med, för jag tror det var nu det äntligen slog mig: jag har flyttat till USA.

Alldeles själv har jag ordnat det här, alldeles själv har jag hittat en familj att bo hos, skaffat internationellt körkort, försäkring, visum.. Det har varit ett helvete med alla papper som ska fyllas i men det är helt klart värt det. Jag har tillbringat lite mer än en vecka i Brookline och jag känner bara lycka, jag lever min dröm för fan! Och jag grät, över dom varma kramarna jag fick av barnen när jag gick, över all information jag har pumpat in i mitt huvud under veckan, över att ni där hemma inte kan vara med mig och över att jag bara har funnit fullständig inre frid.

Peace out.