Jag var på Regina Spektor-konsert i tisdags kväll med Amanda, min kompis från Australien. Hon ringde mig dagen innan och undrade om jag skulle haka på, och det ville jag förstås. Jag sökte efter Regina Spektor på youtube, för jag var lite osäker på vilka låtar hon hade gjort, och märkte att det var fler jag kände igen än jag trodde! Lyssnade på låten Samson och tänkte sjukt mycket på Lina, som tur var så loggade vi in samtidigt på skype senare och kunde prata i typ en timme.

Amanda och jag möttes på Park St mitt i Boston och promenerade till en liten pub och tog ett glas vin, innan vi strosade in på the Orpheum Theatre. Det var sjukt varmt och jättemycket folk överallt. Men Regina satte igång att spela och det var så fruktansvärt bra! Hon bytte mellan piano, synth, gitarr och till och med en trumma medan två killar stod bakom henne, en med fiol och en med cello. Fruktansvärt bra, tjejerna tjöt och killarna vrålade.. hehe jag hörde till och med en som skrek "Marry me, Regina!" Det var grymt!

I söndags tog jag bilen och åkte till Weston, tjugo minuter från Brookline, för att hälsa på min tyska kompis Vera. Väl där hoppade vi in i hennes bil och körde iväg för att hämta upp två andra tyska tjejer, Sandra och Jasmin. Tillsammans tog vi oss upp till Gloucester där vi hade hört att skulle finnas en fantastisk strand och en liten hamnstad som heter Rockport. Och stranden var helt fantastisk! Den måste ha sträckt sig en kilometer och bestod av vit sand och grästäckta dyner. Vi var nere vid vattnet en stund och doppade fötterna i det iskalla vattnet, fick vårt foto taget av en lifeguard som flickorna blev helt sålda på!

Stranden kryllade av livsglada hundar som rusade över sanden och plaskade i vattnet, barn som lekte med sina färgsprakande drakar och äldre par som bredde ut sig på sina tältstolar för att fånga sommarens sista solstrålar. Jag lyckades ju bränna mig såklart, somnade i solen som vanligt och vaknade med hettande ansikte och brännande bröst.
Efter fyra timmars strandmys körde vi upp till Rockport, som jag tror är Americas äldsta hamnstad. Det var helt otroligt vackert! Gränder med härliga hus täckta av murgröna, där kvittrande småfåglar hade sina bon. Små restauranger, art gallerys, godisfabriker och glasskoisker kantade gatorna.

Vi klev in på ett galleri som ägdes av en helhärlig konstnär. Corey var 42 år, till min axel ungefär, lite skallig och bara helt hilarious! Jag tror vi stannade där inne i tjugo minuter, som bestod av skämtsamt munhuggande mig och Corey emellan, medan mina tyska tjejer kiknade av skratt. Efter att ha posat med Corey's vithåriga vän, slagit huvudet i en spotlight och beundrat hans vackra tavlor tog jag mig ut på gatan igen.
Där vägen tog slut, en vändplan vid havet, stod en man med fiol och spelade i solnedgången. Alltså, allt var bara för vackert! Hit ska jag igen.

Jag måste bara berätta en grej som jag tyckte var så himla rolig: Härmodagen satt jag och Issy, yngsta dottern, i framsätet på min Yukon och Aje, sonen, satt i baksätet och sov. Issy och jag satt och pratade lite om de au pairer som har varit innan mig, och hon berättar att en av dem hade det svårt med engelskan.

"She had a really hard time with the language".

Då säger plötsligt Aje som tydligen har vaknat i baksätet.

"She didn't really had a heart attack".

Både jag och Issy brast ut i ett asgarv, hur fel kan man höra? Då tänkte jag direkt på min kära farmor som alltid hörde fel och alltid sa något helt otroligt kul och opassande!

xoxo