Det tog oss två timmar att köra från Grand Canyon till den lilla staden Sedona, norr om Phoenix i Arizona. Jag hade fått tips om att Sedona borde vara ett måste på resplanen, eftersom det tydligen är en av dom vackraste platserna i USA. Jag måste säga att killen som tipsade mig hade rätt. Vi föll allihop för den lilla staden, som låg utslängd i öknen bland enorma röda klippor och små frodiga oaser. Vi hoppade från höga klippor vid en liten flod med iskallt, klart vatten och traskade runt bland rödbrun sand och betraktade alla röda bergformationer i solnedgången.

 En av dagarna besökte vid ett vackert kapell beläget uppslängt på en bergsklippa, där jag och Marcus föll på knä och eftertänksamt bad dom enda bönerna vi kan. Sen tände vi ett ljus för min älskade farmor och skänkte henne några varma tankar innan vi lämnade the Chapel of the Holy Cross.

På kvällen tog vi oss in i en state park, och grillade vid en flod. Mörkret föll snabbt, medan grillspetten och dom färska majskolvarna blev klara på grillen. En liten skunk sprang runt och jag fångade på film när den av rädsla körde upp svansen i luften för att utföra sin lilla attack. Till efterätt stoppade vi ner chokladbitar i varsin banan och lät dom bli varma över glöden.

Sen hade vi en helhärlig festkväll! Vi började på en härlig saloon, där vi shotade bourbon, drog på oss pistolhölster och pratade med cowboysare. Festen fortsatte först på motellrummet, med kortspel och lite Mike's hard lemonade. Sen tog vi oss över gatan till en liten pub som låg gömd bakom en spritbutik. Där spelade vi air hockey, körde skön musik på jukeboxen och lärde känna bartendern Michael. Vid stängningsdags tog han med oss till ett par andra pubar längre bort, där jag fick prova spela trummor på scen och hjälpa bandmedlemmarna bära förstärkarna till tourbussen. Vi träffade så mycket härligt folk och hade en så rolig natt!

Efter tre nätter i Sedona gled vi vidare genom öknen, tog oss upp till Colorado och checkade in på ett ruffigt motell i den lilla staden Cortez.Vi valde att bara stanna en natt innan vi besökte Mesa Verde, en väldigt gammal indian-by belägen högt uppe i Klippiga Bergen. Så vackert!

Samma dag körde vi hela den långa vägen till Moab i Utah, där vi efter mycket letande fick tag på ett motellrum. Rummet luktade mögel och vi vågade knappt sätta på AC:n av rädsla för att det skulle spruta ut massa smuts från den! Marcus och jag slog oss ner på en uteservering för lite ensam-tid, vilket var himla skönt. Vi delade på en småplock-tallrik och tog varsin drink innan vi gick hem och la oss. Dagen efter besökte vi Arches National Park:

Sen, äntligen, drog vi till Las Vegas, min älskade stad - helt galen och fantastisk. Så nu ligger jag i dubbelsängen i vår svit, har precis varit uppe vid poolen på taket och glassat i solen. Vi har haft några galna nätter, där man har ragglat hem vid sex-snåret, lullig och lycklig. Dom första två nätterna spenderade vi på det fina hotellet Mandalay Bay, men nu har vi tre nätter i sviten på Polo Towers. Min kära Annabell kom hit igår också, så då började festen på riktigt! Den andra bilden visar utsikten från damernas toalett i cluben Foundation Room på Mandalay Bay :)

Sista kvällen i San Diego spenderade vi på Hooters, den välkända restaurangen med alla storbystade servitriser. Efter det tog jag och Marcus varsin sjukt billig drink på den lilla krogen Elephant Bar som låg precis vid hotellet. Då fick vi en chans att sitta ner och prata lite bara vi två, vilket var himla mysigt.

Innan vi lämnade San Diego nästa dag passade jag och Marcus på att gå på the Wild Animal Park. Det var som ett zoo, förutom att djuren gick fritt omkring i enorma inhägnader och man fick åka runt i ett litet tåg för att se dom. Vi fick se giraffer, bufflar och antiloper där dom strosade omkring tillsammans på slätterna. Tillsammans med ett par andra lyckliga fick jag stå tio meter ifrån en kraftfull lejonhanne, när han reste sig upp för att byta sovställning på det biltak han låg på. Muskulös och smidig trampade han runt och la sig till slut tillrätta med dom massiva tassarna hängande utanför biltaket. Svansen trummade långsamt mot plåten och jag hade svårt att slita ögonen från detta mäktiga rovdjur.

En gorilla tyckte det skulle vara roligt att skoja lite med oss, så efter att ha stått och stirrat oss rakt i ögonen en stund vände hon ryggen mot oss och satte sig framför en spegel som dinglade från ett träd. Med sina stora händer tog hon tag i spegeln och plirade på oss i spegelbilden, innan hon slängde upp en hel gren på ryggen och strosade iväg. Folk skrattade åt hennes upptåg innan alla rörde sig vidare.

Senare samma dag körde vi in i Los Angeles som ligger två timmar norrut längs kusten. Efter att ha checkat in på hotellet tog vi oss ner till Venice Beach, en strandpromenad som tog oss med storm. Vi gled runt i marijuana-ångorna och försökte ta in allt som hände runt omkring oss. En stor skara människor hade samlats på stranden och dansade till rytmiska trumslag i solnedgången, ett gäng modiga killar och tjejer kastade sig ut i skateboard-rampen framför en enorm vägg täckt av graffiti och alla försäljare började så smått att plocka ihop sina färgglada stånd. Vi avslutade kvällen längst ut på Santa Monica Pier, där vi njöt av en fantastisk middag tillsammans.

 Dagen efter gav jag och tjejerna oss av för att ta oss en titt på den berömda Hollywood-skylten och Walk of Fame. Jag och Linda spenderade sen ett par timmar på Venice Beach i den ljumma vinden, innan Marcus mötte upp med oss där. Senare tog jag och Marcus en kort bar-runda, medan vi skrev vykort hem till mammorna. Det fick bli en tidig kväll ändå, för dagen efter skulle vi ge oss av mot Grand Canyon, och vi skulle behöva gå upp redan klockan halv sju.

Vi fick slänga i oss lite frukost på morgonen och sen ge oss av. Efter några timmars körande befann vi oss i en ganska knivig situation. Bensin-lampan lös sedan länge och paniken gjorde sig påmind när vi förstod att vi aldrig skulle hinna fram till nästa stad innan bensinen var slut. Vi hade kört i två timmar i öknen, utan att se ett enda hus. Förutom dom bilar som körde på vägen fanns inte ett enda tecken på liv, och vi försökte desperat komma på vad vi skulle göra. Plötsligt ser vi på en skylt att det skulle finnas en rastplats om 1,5 km, utan bensin förvisso, men det skulle ju finnas folk i alla fall! Väl framme sprider vi ut oss och hör oss för om någon har lite bensin vi kan få köpa. Efter en stund får vi tag på ett gäng killar med en pick-up som säljer 4 liter bensin till oss för 20 dollar. Dom räddade oss från att dö ute i Arizona's öken, men det kändes ganska snopet när vi sen såg en bensinmack ett par kilometer utmed vägen :)

Hör och häpna mina vänner, men halvvägs till Grand Canyon förstod jag att jag hade glömt min svenska mobil på hotellet i Los Angeles! Mellan LA och Grand Canyon är det ungefär nio timmars bilkörning så det var ju inget tal om att hämta den. Så nu hade jag alltså försatt mig i en knipa igen, men som vanligt tog jag mig ur den. Ringde hotellet i LA, bad dom skicka mobilen till Sedona (vilket var vårt nästa resmål efter Grand Canyon), lämnade mina kort-uppgifter så dom kunde betala frakten och slutligen ringde jag Sedona Motel och bad dom hålla ögonen öppna. Herregud..

Innan vi kom fram till Grand Canyon bestämde vi oss för att stanna vid Lake Havasu, som vi hade hört skulle vara riktigt vackert. Det var en underlig syn måste jag säga, när den klarblå sjön - kantad av palmer - spred ut sig mitt i den karga öknen. Vi slängde oss ut i sjön, grävde ner tårna i den fina sanden och njöt av en lemonad-drink. När Marcus plötsligt flydde undan ett bi genom att dyka ner under vattenytan och lämna mig kvar med bådas lemonad, gav sig biet efter mig istället. Jag försöker backa undan, men när det ilskna lilla djuret vägrar ge upp börjar jag springa genom det midjehöga vattnet. Med biet tätt bakom mig och tjejernas skratt i öronen, flyr jag för livet med två flaskor lemonad och kastar mig i Lake Havasu's ljumma vatten.

400 meter från kanten av Grand Canyon, checkade vi in i en mysig liten stuga och förundrades hur kallt det var. Vi befann oss nu långt över havsnivån och det var dags att plocka fram både jeans och skinnjacka.


Halv sex nästa morgon var vi redan ute och gick längs Grand Canyon's kant, för att beundra soluppgången. Det var en storslagen syn, när solen plötsligt kröp upp bakom klipporna långt bort och långsamt blottlade vad som fanns framför oss. Dom rödaktiga, magnifika klippformationerna finns på sådana avstånd från varandra att det inte går att ta in. Ståtligt, praktfullt och grandiost låg ett av världens underverk framför våra fötter och jag fick tårar i ögonen.

Efter att ha slumrat lite i stugan begav jag och Marcus oss ut på en tre timmars vandring ner i Grand Canyon. På slingrande serpentinvägar, bestående av inget att än jord och utan stängsel, strosade vi ner och häpnade över dom vackra vyerna. Marcus lyckades bli biten i fingret av en ekorre på vägen ner och gnydde något om 'rabies'. Vi tog oss ända ner till den första rastplatsen, mer än 2 kilometers promenad ner, och vände sedan för att ta oss upp igen. Inte lika trevligt ansåg jag. I Arizona's 30-gradiga hetta kämpade jag mig uppför, med den sämsta konditionen och en avskavd vätskeblåsa på lilltån som sved och brände. Men min och Marus hike i Grand Canyon var över det stora hela en fantastisk upplevelse!

När vi på kvällen tog oss till Yavapai Point för att njuta av solnedgången träffade vi tre tyska killar. Efter att ha pratat med dom ett tag blir vi bjudna på en drink. Precis vid kanten satt vi i en ring med varsitt glas, medan solen gick ner och fladdermössen flaxade omkring oss. Ibland råkade jag vända mig om och blicka ut över landskapet, och då slog det mig att jag faktiskt befann mig vid en av dom vackraste platserna på jorden, ett underverk och mirakel. Vi följde med tyskarna till deras camping, startade en eld och skålade till in på små-timmarna innan vi drog oss hem till vår underbara lilla stuga och slöt ögonen.

Så nu har min efterlängtade road trip äntligen börjat! Det var i tisdags jag släppte allt ansvar och med Amanda i släptåg gav mig av mot outforskade marker.

Helgen innan jag åkte blev en härlig men hektisk helg. Jag försökte sprida ut mig så att jag kunde träffa så många kompisar som möjligt, samtidigt som den nya au pairen i min familj anlände. Min utbytare heter Ida och är en jättegullig tjej :) Vi har haft telefonkontakt innan hon kom till Boston, och det kändes som att hon skulle passa perfekt för familjen. Efter hennes ankomst på fredagen drog vi hem till Linda för ett par drinkar, innan det bar av till en fest i Boston. Jag var mycket förvånad över att Ida orkade följa med och hålla humöret uppe, efter en vecka på au pair-skolan i New York! Nedanför en bild på mig och Ida :)

På lördagen ställde jag till med avskedsfest/kräftskiva för familjen och lite kompisar. Vi frossade i kräftor och bacardi limón som substitut för nubbe. Vi hade på oss hattar och haklappar och sjöng Helan Går. Louise höll tal och sa att "Vi har haft 18 au pairer genom våra dagar, två har varit bra, resten har varit fantastiska. Men vissa sätter extra spår i våra liv. Du har varit med oss genom den mest omtumlande tiden i våra liv, men på något sätt har vi fått det att fungera. Vi har skrattat mycket, dansat mycket, och trots allt svårt har vi fått ett riktigt bra år. Och det är mycket tack vare dig. Tack för alla skratt och tack för alla samtal."

Jag grät såklart, kramades, grät lite mer. Jag fick ett underbart silverarmband från Tiffany's New York, vilket är typiskt amerikansk, med ett dinglande hjärtsmycke. Efter lite dividerande kom jag fram till att det var smartast att lämna armbandet i Boston, så jag kan få något ingraverat på det och sen hemskickat :)

I tisdags gav jag mig alltså av mot Chicago för det första stoppet på vår resa. Jag mötte upp med Amanda i Philadelphia, där vi var minuter från att missa planet mot Chicago. Väl framme tog vi tåget 18 stationer in till stan, släpade på alla dessa väskor genom vad som kändes som hundra kvarter. Hostelet vi hade bokat visade sig vara jättefräscht, med gratis internet och frukost. Vi installerade oss i vårt rum, låste in väskorna i ett skåp och gav oss ut för att upptäcka Chicago.

Vi började med att promenera bort till en park som ligger mitt i stan, där vi fick se den berömde skulpturen "the Bean" som var helt otrolig! :) Sen tog vi oss vidare och plaskade i vattnet vid "the Crown Fountain", vars ansikte ständigt förändrades och vars mun ibland sprutade vatten.

Senare gav vi oss av mot den svenska delen av Chicago, som heter Andersonville. Vi letade i evigheter och fick fem olika vägbeskrivningar, alla olika, innan vi äntligen hittade fram Vi gled in på ett svenskt bageri och beundrade alla bondkakor innan vi tog tunnelbanan tillbaka mot downtown. Efter att ha ätit på Cheescake Factory, beundrat en fyrverkerishow och en färgstarkt upplyst fontän kröp vi ner i vår våningssäng.

Dagen efter begav vi oss mot San Diego, mötte upp Linda och Marcus innan vi tog hyrbilen mot vårt hotell. Det visade sig att hotellet låg långt ut på vischan, men det var fräscht och hade både pool och utomhusjacuzzi. Första dagen vi var här promenerade vi runt i Balboa Park och beundrade alla byggnader och exotiska blommor.

Sen gav vi oss av mot San Diego Zoo, skrev vykort och åt frozen lemonade i värmen, innan vi promenerade runt hela zoot. Vi gled över området i en ranglig linbana, och jag frågade mig än en gång varför jag utsätter mig för såna här saker!

Mestadels låg djuren och sov, eller visade sina rumpor. Som den här flodhästen :)

Över det stora hela var zoot ganska tråkigt, men igår drog jag och Marcus till Sea World. Där trivdes vi som fisken i vattnet, kollade på både späckhuggar- och delfinshow, tog en öl, åt lite popcorn, gick på 4D-bio och köpte lite presenter. Jag råkade såklart slänga mitt nyinköpta halsband i restaurangens soptunna tillsammans med all överbliven mat, så där fick man stå sen.. och rota i soporna på Sea World.

Showerna var så vackra, med dessa intelligenta och kraftfulla varelser. Lycka skulle få vara att arbeta med detta!

Idag bär det av mot Los Angeles, men först ett besök på the Wild Animal Park för mig och Marcus medan tjejerna får strosa runt på en outlet i närheten. LA, here we cooome!

Nu har det hänt så mycket sen sist att jag inte vet vart jag ska börja! Vi tar det i kronologisk ordning:

Helgen efter jag och Linda var i Hampton hoppade jag på ett flyg och tog mig fyra timmar sydväst för att hälsa på Annabell i Colorado. Hon bytte familj i april och har bott i Denver sedan dess. Jag slog mig ner på planet bredvid ett jättetrevligt par. Plötsligt skrapar högtalarna till och en av flygvärdinnornas röst hörs i kabinen:

"Repeat after me: I will survive... without my cellphone for the next four hours. The world will go on without me."

Rolig twist :)

Annabell hämtade mig på Denver's flygplats och vi slog armarna om varandra. Alltid skönt att se en kompis efter lång tid ifrån varann!

På samma kväll som jag kom drog vi ut på stan för att ta några drinkar ihop. En härlig kväll! Jag dansade med en transvestit, blåste såpbubblor och fick snowboardlektioner. Lärde känna ett helt gäng med människor, klädde ut mig i hawaii-bikini och åt popcorn direkt ur en gammeldags popcorn-maskin. Efter att ha halkat i en utspilld drink och slagit huvudet i golvet på en country-club tyckte jag att vi skulle ta en cykeltaxi hem. En stackars kille vid namn Mark fick cykla mig, Annabell och hennes kompis Matt hem till hans lägenhet. På vägen hann vi provocera en annan cykeltaxi-kille till ett hett race!

Dagen efter tog vi bilen till något som heter Garden of the Gods, där vackra röda klippformationer sträcker sig mot himlen. På vägen plockade vi upp en rödhårig hippie-liftare vid namn Jeremiah, aka Sway. Jag vet att man inte ska plocka upp liftare, speciellt inte i USA, men vi kände att någon gång måste man ju göra det! Jeremiah var en 28-årig kille från New Mexico, som under fyra år har rest genom alla stater i USA med hela sitt liv i en ryggsäck. Heltuff kille som fick oss att äta kaktus och leta guld i en liten å i Garden of the Gods. Med tungan full av mikroskopiska taggar åt jag min första corndog innan vi delade på en grillad kyckling i gräset. Efter ett tag åkte vi hemåt och släppte Jeremiah på motorvägen, eftersom han skulle vidare mot New Mexico för att hälsa på sin mamma som hade fått hudcancer i ansiktet!

På kvällen hoppade vi oss svettiga på Jump Street, en lokal full av studsmattor. Man kände sig som ett barn igen!!

Hela lördagen tillbringade vi med att göra ett utflykt till Klippiga Bergens Nationalpark. På vägen dit råkar vi se en skylt till Buffalo Bill's grav! Vi följer skyltarna dit såklart och befinner oss helt plötsligt vid graven, helt otroligt!! Den låg högt upp på ett berg i klippiga bergen, men en helt otrolig utsikt.

Efter att ha köpt öl på en drive in-spritaffär (hihi) kom vi äntligen fram till nationalparken. Den lilla bilen tog oss uppför den vindlande serpentinvägen, en gropig sandväg utan någon form av staket. Vi stirrade häpet upp på snön som låg i stora sjok utmed bergssidorna, trots att det var högsommar. Föga visste vi att när vi hade kommit upp på toppen skulle vi titta ner på snön istället. Nedanför ser ni mitt vårskrik á la Ronja Rövardotter, när lyckan att befinna sig i Rocky Mountains Nationalpark inte fick plats i bröstet längre!

På 3,7 kilometers höjd stod vi i snålblåst och solnedgång, betraktade en flock hjortar som betade på fjället. Det var så hisnande vackert och ofattbart enastående att jag inte visste vart jag skulle ta vägen! Det mest storslagna jag någonsin sett!

Efter att ha varit hemma i Boston under veckan åkte jag och tre kompisar på en liten roadtrip ner till Rhode Island för att först besöka hamnstaden Newport och sen se en water fire show i Providence. I Newport tillbringade vi någon timme i ett gigantiskt mansion vid havet. Huset, vid namn The Breakers, byggdes och ägdes av den mäktiga familjen Vanderbilt. Med hörlurar på huvudet guidades vi runt i en liten del av det enorma huset. Med 15 sovrum för familj och vänner, 33 sovrum för personalen och 20 badrum är huset mer ett slott än ett hus. Ett badrum jag minns väl hade ett badkar som var uthugget ur en massiv klump av marmor. Väggarna på badkaret var så tjocka att man var tvungen att fylla i och tappa ur det flera gånger innan vattnet kunde hållas varmt utan att ta åt sig av den kalla marmoren. Effektivt!

Under den vackra showen träffade vi två äldre damer som var i sällskap med en man. Det slutar med att jag bjuder med dom på en drink och sen tillbringar vi ett par festliga timmar ihop!

En av damerna, Joni, känner jag en så extrem kontakt med att jag nästan blir gråtfärdig när jag tänker på det. Hon är en så vacker, livfull och levnadsglad filur som påminde mig om min egen farmor. Hon hade en så härlig humor och glimten i ögat, min idol och förebild. När jag berättade för min kompis Amanda hur jag kände säger hon:

"Of course you feel this sick connection, you are exactly the same! She is you when you get older!"

Sen har jag faktiskt varit nere i Saratoga Springs och hälsat på Amanda igen :) Vi festade, slappade vid poolen och gick på drive in-bio igen.

På fredagen startade vi en stor eld och gjorde S'mores. Det är när man grillar en marschmallow, lägger en bit choklad på den och klämmer ihop den mellan två kex. Jättegott, men gud så sött!

Innan jag skulle åka hem på söndagen fångade vi en extremt stor spindel. Den var så kolossalt enorm att det är helt sjukt! Uuuuuuhhh.. vad jag hatar spindlar.. men jag kommer aldrig mer vara rädd för en normalstor spindel :)

När jag berättade för familjen som den enorma spindeln säger Aje att en spindel har vävt ett nät utanför vår garagedörr. Jag frågar förskräckt varför han inte tog bort den.

"I did! With my face!

Haha!

Så nu har vi kämpat oss igenom två utmattande flytter, dels från Louise's lägenhet i Boston och dels Gary's flytt från huset i Brookline. Jag hade bokat in ett gäng flyttkillar åt Louise, som gled upp i gränden med en enorm kran. Alla möbler från hennes lägenhet på fjärde våningen packades och lyftes ner från terassen. En av flyttkillarna hade rötter i Irland och Norge, vilket hans röda hår och tatuering av Tors hammare skvallrade om. Han visade sig vara den absolut gladaste och mest positiva människa jag nånsin mött! Sofia frågade mig tyst om det var elakt att fråga om han gick på droger, vilket jag avrådde henne ifrån. Louise tyckte att "fanns det en sådan drog skulle det vara roligt om alla gick på den" :) Med svetten droppande i skägget kämpade han som en dåre, men humöret var på topp i alla sju timmar. På slutet fick han en glass av oss och vi skrattade när han berättade att det röda märket på hans nästipp var ett bi-stick!

På kvällen gick jag och Louise ut på restaurang tillsammans för att dela på en flaska vitt och en hummer-pizza. Restaurangen låg i ett före detta fängelse, som nu hade gjorts om till hotell, där gästerna sov i dom gamla cellerna. Ironiskt nog hette hotellet "Liberty Hotell".

Jag och Linda tog helt spontant bilen och åkte en timme norrut, till en strand som heter Hampton Beach. Där checkade vi in på motell, innan vi gled ner på stranden. Havet var svinkallt, men solen gassade och vinden fläktade skönt. Helt plötsligt tog vinden fart och jag blundade instinktivt för att inte få sand i ögonen. Då blir jag träffad rakt i nyllet av ett flygande parasoll!! Som tur är får jag tyg-delen i ansiktet och stången i huvudet, istället för tvärtom, men kraften gjorde att nacken slungades bakåt. Linda drog efter andan men skrattade i takt med mig när hon förstod att jag inte hade gjort mig illa.

Efter ett par öl vid motell-poolen träffade vi en jättetrevlig kille som brukade hänga i Hampton ibland. Vi häpnade när han berättade att hans son skulle fylla nitton i år, för killen såg inte ut att vara över trettio. Det visade sig att han var 38, men en riktig partyprisse. Så vi tre gav oss ut och drack öl, spelade Big Buck Hunter, träffade en motorcykel-knutte som gick runt med en fågel på axeln, drack en drink formad som en guldfisk-skål och dansade oss svettiga innan vi sprang hem i regnet :)

Efter tre härliga veckor i mitt älskade hemland är jag nu tillbaka i Boston. Under min vistelse i Sverige blev jag påmind om midnattssolen, leverpastej och allt annat som inte finns i USA. Jag fick känna på hur det var att tillbringa massa tid med Marcus på hemmaplan, vilket visade sig vara en härlig mix av mys och högt tempo.

Jag vill skicka ett tack till Marcus fina föräldrar, som med sitt stora tålamod tog emot oss alla tider på dygnet och i alla tillstånd.. fulla, sjuka eller bakis :) Efter att ha fått tag i en gammal ranglig cykel till mig kunde vi trampa över nästan varje dag för ett dopp i den lilla poolen eller för att spela lite badminton. Två veckor av min semester hade jag den stora lyckan att få ta hand om min lilla älsklingshund, Bellini. Marcus grymtade om sin allergi när jag berättade min plan att ta med henne upp till Borlänge, men efter bara ett par dagar var dom bästa vänner. Vi låg oräkneliga gånger och tjöt av skratt åt hennes störda upptåg och jag ler nu när jag tänker på det.

Midsommar tillbringade vi på en båt på en sjö i Dalarna, bland svenska flaggor och faluröda hus med vita knutar. Efter att ha tagit med mig Marcus kompis och dragit ut på jakt efter någon som kunde lära mig hur man knyter en blomkrans, hittade jag två chilenska damer sittandes vid vägkanten. Dom kunde inte motstå min charm, och lovade att knyta en krans till mig. Min följeslagare, Micke, gav sig av för att plocka blommor och hävdade bestämt att "blommor, det är nåt jag kan!". Efter en stunds väntande kommer han stolt tillbaka med en bukett blommor. Jag undrar tyst om han har slitit upp dom ur jorden eftersom både rötter och jord sitter kvar på dom meterlånga stjälkarna!

Vid elva slår febern till som en slägghammare och jag finner mig själv i extremt dåligt skick. Med frossa och rakblad i halsen vädjar jag Marcus om en taxi. Han ringer direkt och tjugo minuter senare får jag äntligen åka hem. Marcus erbjuder sig att följa med, men jag får honom att stanna kvar. Ingen idé att åka ifrån en bra fest för att gå hem med en sjukling som mig, eller hur? Han skulle ju ändå bara fått sova på soffan, annars hade man väl dött av värmeslag :D

Sen var man ju såklart sjuk under hela Peace and Love, med en röst så hes att ingen kunde höra vad jag sa. När man är van att prata mycket och högt, men plötsligt blir av med rösten, går det att jämföra med om man rakar av en stolt lejonhanne hans man. Man känner sig inte som sig själv. Och när man blir avbruten under en djup diskussion för att personen man pratar med måste skratta av sig och säga "alltså, förlåt, men det är helt omöjligt att ta dig seriöst när du låter såhär", kändes det ännu värre! Haha!

Resten av tiden grillade jag oändligt många gånger, kastade amerikansk fotboll, shoppade i Falun med Marcus mor, spelade kubb, drack champagne och kollade på bröllopet med Marcus föräldrar och bara kände efter hur det skulle kännas att flytta till Borlänge efter mitt år är klart. (Spännande, pirrigt, osäkert, överväldigande och helt jävla självklart.)

När jag kom tillbaka till Boston fick jag någon slags panikattack. Efter tre veckor av svensk sommar med ljusa nätter, grillning och öl kom jag tillbaka till verkligheten. Min "hemester" var slut och jag hade nu ingenting att se fram emot. Det var fruktansvärt tungt.. Då bestämde jag mig för att åka och hälsa på Amanda i hennes värdpappas hus i Saratoga Springs i staten New York. Det var det bästa beslutet jag tagit i hela mitt liv. Efter att ha kört i 3,5 timmar skulle jag alldeles strax vara framme. Jag befann mig på en landsväg och kunde bara se åkrar och lador så långt ögat kunde nå. Efter att ha råkat kört förbi hennes hus vände jag och gled upp på infarten. Jag klev ur och kände hur värmen och lukten av gödsel slog emot mig.

Det visade sig att huset var extremt vackert inuti, allt designat av Amandas värdpappa. Ett av rummen var byggt för fest, med bar, musikanläggning och skjutdörrar ut till poolen. En pool med trampolin och färgade lampor under vattnet som lös i mörkret. Det här är något jag kommer sakna när mitt år är slut, att tillbringa tid i dessa fantastiska hus! Vi gjorde drinkar i baren och simmade runt i poolen i flera timmar innan vi kröp i säng.

Lördagen tillbringade vi inne i den lilla staden Saratoga Springs, som är känd för sitt källvatten och sina hästrace. Vi gled runt i parken, åt frozen yoghurt, provade roliga hattar i en affär och åkte en gammal karusell där man fick sitta på vackra hästar. Det var hästar över hela staden, förresten, i sprakande färger.

Vi år kina-mat till middag med Amanda's värdpappa, hans styvdotter och dom två små tvillingarna som Amanda tar hand om. Vi frossade i nudlar, egg drop soup och friterade pilgrimsmusslor. När vi hade ätit klart laddade vi bilen med Coors Light och snacks, innan vi tog oss iväg till en drive in-bio. Det var helt otroligt! Klockan var nio på kvällen men helt ljummet, vi kröp upp på motorhuven och njöt av en kall öl till filmen "Despicable Me". Jag sa till Amanda att jag skulle inte vilja vara någon annanstans än här just nu. Det var ömsesidigt. Vilken känsla! Folk kom hela familjer, hade med sig tältstolar och mat, satt på biltaken och i bagageutrymmet med öppen baklucka. Jag njöt.

Kvällen bjöd på en härlig barrunda. En gata kantad av barer under bar himmel, med trevligt folk och bra musik. Amanda drog upp mig på några högtalare för att skaka loss ordentligt, och det får mig fortfarande att le :) Att hon drog upp mig och inte tvärtom som det brukar vara. I feel a wind of change hos min blyga Amanda. På vägen hem var mitt mål att skrämma livet ur en lastbilschaufför:

Söndagen tillbringade vi poolside med en god bok och lite mat, vilket resulterade i att jag brände mig som vanligt. Efter att ha fått lite skäll av Marcus som är orolig att jag kommer få hudcancer någon dag, smörjde jag in mitt hettande bröst med aloe vera salva. Vill för övrigt säga att det är bra nu :)

Dom senaste två dagarna har jag tillbringat i Louise's lägenhet tillsammans med Aje och Sofia. Vi har packat ner varenda pinal och burit ner så mycket vi kunde. Såklart gick hissen sönder mitt i (som alltid i det här 1800-tals huset) och vi fick springa upp och ner fyra våningar i vindlande spiraltrappor. Nu vill jag aldrig mer flytta in eller ut någonstans, jag är så trött på det. Vi kämpade med att flytta in där för bara åtta månader sen! Men imorrn är det över, när flyttfirman har lastat ut alla möbler. Jag och Sofia gjorde det bästa av situationen i alla fall och bestämde oss för att rulla ihop mattorna och kasta ner dom till Aje som väntade vid bilen. Vi tjöt av nervositet när en av mattorna siktade rakt på Aje's huvud. Han sprang för livet och vi skrattade högt när den slog i backen en bit ifrån honom. Vi fick publik, bestående av några män som skulle köra iväg från en parkeringsplats. Dom valde att betrakta oss en stund för att få sig ett gott skratt.

Vi får väl se vad som händer i helgen då, I'll keep you posted!

Förra helgen var nog den bästa sen jag flyttade hit! Först hade vi det härliga dinner partyt i trädgården med underbar mat och mängder av vin. Efter att ha krupit ner med Issy i soffan, tittat på Dear John och smaskat hallonpaj med vaniljglass, gled jag upp till mig och fick en god natts sömn.

På lördagen tog jag mig in till Sullivan's Square där jag mötte två kompisar, Martina och Jenny. Vi tillbringade helgen innan tillsammans i Niagarafallen. Efter att ha tagit oss fram genom ett par sunkiga kvarter och blivit förföljd av någon hög idiot, kom vi fram till Adalton, Martina's brasilianska pojkvän. Vi trängde ihop oss i hans bil och gled iväg till en stor sjö, belägen en timme bort. Där möttes vi av ett gäng människor från hela världen som grillade och drack öl. Det grillades tonfisk, majskolvar, brasilianska grönsaker och kött, samtidigt som ölen flödade. Strax efter att vi anlänt började det regna, så vi tog skydd under ett träd, men lät inte skuren stoppa oss!

Vi kastade amerikansk fotboll, spelade volleyboll och åkte vattenskoter. Hela eftermiddagen var helt underbar, och jag älskade varenda minut! När Martina och jag drog ut på vattenskotern bad jag henne ge allt hon hade. Vi susade över vattenytan och efter några tvära svängar kunde vi inte hålla oss kvar på den hala jetskin längre. Jag gled av och flög som en pil genom luften. Efter att ha landat tio meter bort tumlade jag runt i vattnet en stund, utan att veta vad som var upp eller ner. Flytvästen drog mig upp till ytan igen och jag kunde andas. Martina plaskade runt en bit bort och vi skrattade oss hesa.

Efter att ha riskerat vår hälsa på vattenskotern tyckte vi att det var en bra id'e att riskera både våra liv och en fet böter på en ring efter vattenskotern. En av brassarna körde skotern medan jag och Martina klängde oss fast där bak, benen smattrade mot den stenhårda vattenytan och vattnet från skotern förblindade oss. Efter att nästan ha tappat bikini-underdelen tyckte vi att det räckte och kravlade oss upp på land igen.

Efteråt blev det FÄÄST, club och sen fest igen! Kvällen var extremt lyckad!

Söndagen tillbringade jag på stranden med ett tiotal vänner. Kastade lite boll och plaskade i det iskalla havet innan jag avslutade min underbara helg på en brasiliansk restaurang med buffé och kycklinghjärtan. Efter att ha vägrat äta kycklinghjärtan under månaders tid, tog Martina mitt råd och provade. Nu är hon beroende, precis som jag :)