Nu har jag lämnat mamma vid flygplatsen och det sticker och kliar runt ögonen av alla tårar som har runnit. Det var en underlig känsla tyckte både mamma och jag.. När vi gjorde oss i ordning för att åka till flygplatsen kändes det som om vi bara skulle ut på nåt nytt upptåg. Men vi var överens om att veckan har varit helt otrolig, sprängfylld med äventyr och skoj, så vi skiljdes åt med ännu fler gemensamma minnen.

Dagen efter skidåkningen, på tisdagen, tog vi bilen in till Boston för att besöka Bostons Operahouse. Vi hade köpt biljetter till Broadway-showen Lion King och var enormt exalterade! Mamma bjöd på en svindyr drink på en fin restaurang innan och sen promenerade vi in i operahuset. Snirkliga dekorationer och glittrande kristallkronor täckte taken och det var svindlande vackert.

Vi var lite oroliga för hur sikten skulle vara, eftersom vi hade köpt dom billigaste biljetterna, men när vi kom in visade det sig att det var helt okej platser lite till vänster om scenen! Om inte det räckte för dom ynka $42 vi hade betalat för biljetten så slutade det med att vi kunde flytta in till mitten eftersom föreställningen bara blev halvfylld.

Föreställningen var helt obeskrivlig! Skådespelarna, dekoren, dräkterna och musiken! Allt var finslipat till perfektion! Vi bokstavligen rös där vi satt och höll varandras hand, försökte ta in alla intryck på en gång. Helt otroligt.. Man fick varken ta kort eller filma, men ful som jag är satt jag med kameran och filmade halva föreställningen haha mamma var jättenervös och ville att jag skulle stänga av, men såhär i efterhand är hon glad att jag fick med en del!

Det var även på tisdagen det började regna, när vi skyndade oss hem genom Bostons största park efter teatern. Sen regnade det non-stop i tre dygn och slutade i en rivande storm igår kväll. Mamma tackade sin lyckliga stjärna att stormen inte rasade ikväll istället, då hade det nog blivit svårt för planet att lyfta!

På onsdagen sprang vi genom regnet i Brookline. Vi unnade oss lite manikyr innan vi åt varsin varm smörgås med pommes frites på en mysig pub i centrum. Mina naglar glittrade i rött medan mamma satt vid bordet och stolt studerade sin franska manikyr. På kvällen tog vi bilen till den närmaste biografen för att se den nya filmen Shutter Island med Leonardo DiCaprio. Mamma skrattade högt åt dom extremt stora muggarna med läsk vi fick med oss in till bion, och konstaterade att den minsta läskmuggen här motsvarar den största på biograferna hemma! Filmen var riktigt bra, psykologiskt tvistad med ett snyggt slut.

På torsdagen, medan vi väntade på min bil som var inne på verkstaden, fick mamma sin första kaffe på Dunkin' Donuts, och fick där även äta sin första bagel med creme cheese. Kaffet var varmt, men gott, tyckte mamma och smaskade i sig sin sesambagel.

När bilen var genomsökt och det var konstaterat att vänster framhjul antagligen kommer att lossna i framtiden, gled vi iväg till CambridgeSide Galleria för att besöka en bättre Wet Seal-affär. Mamma fick ett set med ett jättesött linne och byxor för 28 svenska kronor, en svart enkel tröja och ett par grå, sjukt snygga stövlar. Jag gick därifrån med lite somriga ljusa klädesplagg, helnöjd!

Torsdagkvällen spenderade vi på Applebee's, med ost- och spenatdip, hamburgare och pasta. Stormen slet tag i Brookline helt plötsligt och vi höll på att blåsa bort på väg till bilen!

På kvällen försökte vi brainstorma lite kring min Harvard-uppsats och dukade fram med guacamole, ost och korv i den utvikta bäddsoffan medan vi kikade lite på Sagan om de Två Tornen.

Idag var vår sista dag och vi valde att åka till Raynham, en timme bort, för att träffa min kompis Amanda från Australien. Hon hade lagat korv inlindat i smördeg och en omelettliknande paj med kalkonbacon, zuchini och morot. Vi skrattade åt hennes busiga värdbarn, klappade hennes evigt skällande hundar och berättade om vår vecka innan vi var tvungna att köra hemåt i haglet.

Innan vår vecka var slut hann vi även besöka Samuel Adams Brewery som inte ligger alls långt från mitt hus. Mamma fick smaka ölen Samuel Adams första gången när vi var i skidbacken och hon tyckte väldigt mycket om den. När vi igår stannade vid en liqour store för att köpa med oss hem för vår sista kväll, berättade en man i affären om bryggeriet. Han sa att turerna var gratis, man fick provsmaka öl och sen fick man även med sig ett Sam Adams-glas hem!

Vi drog ju dit såklart, skrattade åt vår härliga guide och så fick mamma provsmaka tre olika Sam Adams öl, bland annat en som bara görs i Boston och bara säljs i barer. Du kan alltså inte köpa den utanför Boston och du kan inte ens köpa hem en flaska. Dessutom går fyra dollar per öl till välgörenhet. Red Brick heter den, så se till att smaka den om ni kommer hit! Jag glömde ju såklart mitt leg, men det gör inget.. Antar att jag kommer gå tillbaka både med Marcus och pappa :D

Innan jag släppte mamma på flygplatsen var vi tvungna att ta oss tillbaka till Wet Seal. Mammas stövlar var felmärkta så hon fick med sig en halv storlek för små hem, min sjal hade ett stort hål i sig och mitt skärp hade fortfarande larmgrejen kvar! Haha, men det ordnade sig som tur var och nu är som sagt mamma på väg hem till Sverige igen..

Tack mamsen för en underbar vecka!

Det har varit fyra hektiska men otroliga dygn sen min mamma landade i Boston! Knappt en lugn stund har det varit och ibland är jag rädd att jag kör slut på min stackars mamma :D

I fredags landade mamma klockan 17.30 på kvällen och jag hade tillbringat dom senaste 40 minuterna att oroligt trampa fram och tillbaka på flygplatsen. När jag ser henne komma ut genom dörrarna och titta sig omkring, släpper alla spärrar. Tårarna rinner nerför kinderna och jag springer fram för att kasta mig i min mami's famn. Mamma är helt lugn, konstigt nog, och allt hon säger är:

"Gråt inte, lilla gumman. Åh, jag hade glömt hur vacker du är."

Men jag gråter visst, och ler, och skrattar. Nu fick dom veta, dom som irriterad har sneglat på mitt otåliga trampande, vad jag hade väntat på och att det var värt varenda minut.

Vi tar oss iväg till Cheescake Factory under ett evigt kacklande, inte en sekund var det tyst! Mamma är så trött att hon kollar i kors men först ska hon få häpna över restaurangens enorma portioner. Väl hemma träffar hon en del av familjen och får gå husesyn, men klockan var nästan fem på morgonen i mammas hjärna innan hon fick krypa i säng.

På lördagen krafsar jag mamma i huvudet vid tiotiden, sen dukade vi fram en jättemysig frukost innan vi gav oss iväg på tåget in mot Boston. Mamma fick följa med på en rundtur runt parkerna, kasta ett öga på den äldre delen av stan och även strosa på den fina gatan Newbury Street. Det är där alla märkesbutiker ligger och tror ni inte mamma passade på att unna sig lite från Victoria's Secret? :D

Efter att ha mött Annabell för lunch på Beantown Pub, handlat lite kläder på min favoritbutik Wet Seal och kikat lite på Chinatown, tog vi oss hemåt igen. Vi var tvungna att vila våra fötter och dela på en flaska vin innan vi tog en taxi till Jillian's bowling. Men hör och häpna, dom ville ha leg av mamma! Utan leg kommer ingen in. Jag brast ut i ett ironiskt skratt.

"Guys, come on, are you serious?? My mom is 52 years old! She's visiting me all the way from Sweden!"

Men dom kunde bara erbjuda oss att prata med chefen, vilket jag såklart bad att få göra. Han lät oss komma in direkt. Vilken tur! Vad tråkigt om vi bara hade fått vända!

Kvällen var urtrevlig, startade med gin och tonic och sen lite god mat. Två serier bowling blev det och för mig gick det riktigt bra ibland, första serien både öppnade jag och stängde med två strikar. Vi fick kontakt med gänget som spelade på banan bredvid och det slutade med att det slogs vad hit och dit. En av dom skulle ge mig en shot om jag slog två strikar i rad, vilket jag gjorde även på andra serien, men sen när jag skulle slå en strike för att vinna en drink till min mamma ville det sig inte riktigt :P

Vi avrundade på en pub längre bort, där vi satt och pratade tills dom stängde. Sen delade vi taxi med en jättetrevlig tjej som också skulle till Brookline, men vi hade den konstigaste taxichaufför någonsin! Det var rätt skönt när vi äntligen var hemma och kunde fly för livet :D Klockan fyra på morgonen fick jag säga åt mamma, som satt i min säng och pratade, att nu måste vi faktiskt sova!

På söndagmorgonen kom vi iväg vid tolv för att besöka den fantastiska kinabuffén jag och Marcus var på sista kvällen innan han åkte. Vi frossade i sushi, pilgrimsmusslor och crab rangoons! Mycket bra start på söndagen!

Vid fyra mötte vid mina kompisar Simon, Vera och Sandra vid Park Street station för att promenera The Freedom Trail. Det är en röd linje man kan följa runt Boston som går förbi en del av dom mest äldsta och kända monumenten. Jag hade förstås skrivit ut information om allt vi skulle gå förbi, men mina guide-talanger kan man nog diskutera. Många skratt lockade jag dock fram där jag stod i den svinkalla blåsten och försökte hitta rätt bland dom knöggliga papprena. Min lilla grupp kom fram till att jag nog var den sämsta och mest förvirrade guide dom har varit med om, men kanske även den roligaste.

En sak jag minns väl var när jag tappade bort Ben Franklin-statyn, men informerade min grupp att vi hade gått förbi den. När vi sedan står framför den lite längre fram på stigen förstår jag att det är officiellt; jag är den sämsta guiden som finns. Jag hävdar bestämt att någon har flyttat på statyn.

Vi får gå förbi det äldsta huset i Boston som ägdes av silversmeden Paul Revere i slutet av 1600-talet, se det äldsta stridskeppet som fortfarande flyter och beundra det 221 fot höga Bunker Hill Monument. Det var en fruktansvärt kall och blåsig promenad, men vi kom därifrån många vackra kort och härliga skratt rikare.

På söndagkvällen var vi hembjudna till min värdmamma Louise's lägenhet för en fin middag. Vi lagade svärdfisk och gjorde vitlöksbröd i ugnen. Efter att ha delat på en flaska vin och pratat om allt möjligt till tio på kvällen tog vi oss hem för lite välförtjänt sömn.

Vid frukosten på måndagmorgonen undrade mamma vad vi skulle göra hela dagen. Hon visste att vi skulle göra en "vinteraktivitet", men inte vad. Jag frågade om hon skulle känna sig mer bekväm om jag berättade vad det var, och det trodde hon.

"Ok, mamma.. Vi ska åka skidor", ler jag.

Hennes ansiktsuttryck var obetalbart. Ett skräckblandat tvivel sprider sig över hennes ögon och allt som undslipper hennes läppar är:

"Nee.. Nee, My.."

Iklädd en rosarutig snowboarddräkt och brandgula pjäxor stod mamma på toppen av det lilla berget Nashoba Valley och bokstavligen skakade. På darriga ben tog hon sig ner och utsötte dom mest underliga lätena varje gång hon svängde. Efter ett par åk såg hon riktigt proffsig ut och hon fick till och med beröm för sin härliga snowboarddräkt. Vilken otrolig seger för min mamma! Efter sju år har hon äntligen stått på ett par skidor igen och det gick verkligen oväntat bra! Jag är så lycklig :D

Oj oj oj, den seriösa nedräkingen har börjat! Mamma kommer om elva timmar och här brukar tiden flyga iväg. Jag längtar så jag håller på att spricka! Förstår inte varför jag är så nervös..? Ont i magen har jag.. Men jag har ju inte träffat min egen mor på ett halvår, så det är väl inte så konstigt? Det längsta vi nånsin har varit ifrån varann innan är ju bara en månad.

När mamma landar ska jag plocka upp henne på flygplatsen och sen ska vi ta en sväng förbi Cheescake Factory, min absoluta favoritrestaurang här i USA. Mamma kommer säkert vara helt slut, för i hennes hjärna kommer klockan vara nästan 01.00 på natten, men det spelar ingen roll. Vi ska sitta bara vi två och landa lite i varandras ögon, innan vi drar hem, går husesyn och träffar familjen. Längtar så sjukt mycket.

Alla Hjärtans Dag har ju precis varit, och med hjälp av den gamla hederliga Posten, kunde jag och Marcus fira den något sånär ihop! Först anlände ett paket i Borlänge med en liten mysig gosedjursapa täckt av kyssmärken, lite hjärformat godis och ett kort med musik och min röst inspelad. Mest på kul, men jag tror Marcus blev glad :)

Jag satt i fredags och väntade på att mina svindyra Uggs skulle komma med posten. Jag har alltid tyckt att dom är ganska fula och trodde aldrig att jag skulle äga ett par, men det är det enda som håller mina fötter varma här i den gnistrande kylan. Ett par valnötsfärgade fick det bli och när skaften är nedvikta väller ljusbeige päls fram. Helhärliga! När det plingar på dörren springer jag ner, men hittar inte bara ett paket till mig, utan två! Det ena står det UGG på med stora bokstäver, men det andra.. smalt och långt, ungefär en meter. Det bara pirrar i magen; jag får ju aldrig paket!

När jag efter mycket möda får upp paketet, hittar jag en fantastisk bukett med 24 rosor i fyra olika färger, en glasvas, en ask choklad och ett fint litet kort från Marcus. Jag är ledsen att behöva säga det, alla kvinnor där ute i världen, men jag har fått tag på den sista underbara mannen där ute, en liten man som vet precis hur man ska göra ;) Men oj, vad glad jag blev!!

Issy, som hade fått två rosor från sin pojkvän, muttrade:

"Oh my God, they're beautiful. Marcus makes Eric look bad!"

Då förklarade jag för henne att hon kan omöjligt jämföra en 14-årig pojke med en snart 26-årig man. Att hennes lilla kille ens uppmärksammade Alla Hjärtans Dag är ett under tycker jag, gjorde man det när man var 14? Ja, det kanske man gjorde, vad minns jag?

Sen avslutades Alla Hjärtans Dag-helgen med att en T-shirt damp ner i brevlådan hos Marcus. Och vilken fin bild jag fick av det då, eller vad tycker ni? :)

I helgen hämtade Amanda upp mig här för en dag i Harvards anda. Vi parkerade bilen vid Harvard Square och promenerade in på skolans område. Amanda blev inte jätteimpad, men det är en väldigt fin skola faktiskt. Den består av flera stora byggnader, utspridda som i en park, och mitt i allt finns ett enormt bibliotek. Den breda stentrappan och alla pelarna får tankarna att vandra mot Grekland.

Annars har jag väl inte mycket mer att berätta.. Kanske att detoxen äntligen är över och att jag klarade det! Jag fuskade nån gång och tog en knäckebrödsmacka, men det var mest för att inte svimma. Jag har gått ner en storlek, känner mig piggare och är mycket mer medveten om allt skit man faktiskt stoppar i sig. Anledningen till den här detoxen var inte att äta mindre fett eller socker, det var att bara äta "ren" mat, dvs inga halvfabrikat med märkliga bokstavskombinationer och konserveringsmedel. Väldigt intelligent!

Sen vill jag också berätta snabbt om den otroligt gnistrande frostiga strålande vinterdagen vi hade i förrgår. Snön föll i timme efter timme, det blev kaos på gatorna och trottoarerna täcktes av slask.. men här ute, i mitt Brookline, föll flingorna lätta och täckte marken och alla trädens grenar och kvistar. Här var det öronbedövande tyst och helt magiskt, med solens strålar som filtrerades genom barrträden och letade sig fram för att värma mitt leende ansikte.

I förrgår gjorde jag och Amanda en road trip ner till Stamford i Connecticut för att se en Jerry Springer show live. Efter fyra timmars bilkörning, en punktering och ett hopplöst letande efter parkeringsplats, befann vi oss äntligen utanför TV-studion. Vi rundar hörnan och häpnar när vi ser en nästan 100 meter lång kö ringla fram utmed husväggen. Med en suck ställer vi oss sist i kön, men det dröjer inte länge förrän en kille går runt och prickar av oss på en lista. Han säger att vi står på en annan lista och det visar sig att vi av någon anledning får gå först i kön! Vi tar emot varsitt gult kort, som senare gjorde att vi fick komma in i studion först också!
Jag hade ju ingen aning om vad jag hade gjort för att förtjäna det här, men något rätt måste det ha varit :)

The Jerry Springer show var som väntat hysterisk och överväldigande, men jag skrattade så jag grät. Folk slogs på scenen så dom ramlade ner i publiken och en lättklädd tjej ploppade upp ur en fejkad tårta.

Mellan inspelningarna roade Jerry Springer och hans personal oss med härliga skämt och historier. Jerry skakade hand med mig två gånger och helt plötsligt kom han fram till mig, tittade mig rakt i ögonen och sa:

"You don't write anymore, you don't call.. did springbreak mean nothing to you??"

Jag visste inte vad jag skulle säga, haha, jag bara satt där och försökte förstå att Jerry Springer verkligen sa detta till mig. Det var så roligt!

När jag kom innanför dörren klockan 23.00 kröp jag ner under täcket direkt, helt slut efter åtta timmars bilkörning och av att bara ha ätit en banan och en portion ris på hela dagen. Längtar tills detoxen är slut, men nu kan jag äntligen laga varma maträtter med ris, grönsaker och bönor. Till helgen vankas det fisk dom sista två dagarna innan mina två veckor är slut!

I söndags var det Superbowl och vi valde att följa matchen på en sportsbar här i Brookline. Jag, Annabell, Simon och två andra killar samlades där och åt middag. Matchen var oväntat spännande, fast jag inte ens är intresserad av amerikansk fotboll! Slutade med att vi satt och tjöt ikapp med raden av gubbar utmed baren.

Annat än det har det varit ganska lugnt.. Idag har Issy bakat kanelbullar medan jag och Sofia var ute och sprang runt Jamaica Pond. Men nu har jag krupit ihop i min röda soffa och kollar på two and a half men med en kopp granatäppel-te i handen.

Godnatt mina älsklingar!

Nu har det ju hänt en massa igen sen jag skrev sist! Min dator fick virus för några dagar sen precis innan jag tänkte skriva, så jag och Annabell tog med den hem till Simon. Han höll på i en och halv timme men han kunde inte fixa det. I förrgår lämnade jag den hos en computer store här i närheten, och dom fixade den på bara en dag :D

Min kamera gick ju sönder på nyårsafton också så teknologin har inte direkt varit på min sida! Marcus kanske ska lära sig att man inte kan krama sönder en mugg med vatten utan att vattnet skvätter ut överallt ;)

Jag och Annabell var på fest härom helgen och vi hade så sjukt roligt! Vi ragglade hemåt vid halv åtta på morgonen, trötta men med massa härliga minnen. Vi får väl se om man kommer dit nån mer gång, det vore kul!

Simon fick tag på en gratisbiljett till en hockeymatch på T.D. Garden och tog med mig dit. Det var Bostons lag Bruins som spelade mot ett kanadensiskt lag och stämningen var fantastisk! Enormt hög musik, discoljus och en vrålande publik. Häftigt!

Sen har jag och Simon även tagit oss iväg till den närmaste skidorten här i Boston, 45 min från mig. Nashoba Valley heter det. Ett litet berg, med livsfarliga liftar men perfekta backar för en så medioker snowboardsåkare som mig :) Vi märkte att vi var exakt lika bra på att åka, så vi skulle ju såklart lära oss hoppa ihop!

Haha ja, det gick ju som det gick. Dröjde inte länge förrän jag rasade efter ett litet hopp och slog i ena skinkan, vänder mig om i snön och tittar upp ifall Simon är på väg ner. Då ser jag honom ligga längre upp i backen och kvida av smärta. Han hade tydligen hoppat litegrann och landat på en stenhård snökoka, brädan gled av den och Simon landade rakt på höften. Och gud vad vi skrattade.. Det här hände mitt i snowparken bland alla proffs och självklart gick ju en lift rakt över oss så vi hade ju publik också :P

Men vädret var helt perfekt! Strålande sol, vindstilla och -5 grader. Vi hade en jätterolig och härlig dag. Det kommer vi definitivt göra om!

På måndag ska jag och Amanda bila ner till Connecticut för att besöka en Jerry Springer show! Hur coolt är inte det? :D

Just det, skulle bara berätta att jag och Annabell går på detox nu. Vi vill rensa ur våra kroppar och bli av med giftigt avfall såsom alkohol med mera. Vi kommer hålla på i två veckor och vi är nu på vår femte dag. Annabell har redan fuskat två ggr men jag kan stolt säga att jag har hållt mig till planen!

Dag 1&2: bara vatten, örtte och fruktjuice.

Dag 3&4: lägg till frukt.

Dag 5&6: lägg till råa grönsaker.

Dag 7&8: lägg till brunt ris och kokta grönsaker.

Dag 9&10: lägg till nötter, bönor och linser.

Dag 11&12: lägg till gryn och yoghurt.

Dag 13&14: lägg till fisk.

I sex dagar lever man alltså endast på frukt och grönsaker! Jag har aldrig längtat efter ris så här mycket i hela mitt liv! Man lär sig uppskatta mat på ett annat sätt hehe

Til next time! Ciao!