Det har varit fyra hektiska men otroliga dygn sen min mamma landade i Boston! Knappt en lugn stund har det varit och ibland är jag rädd att jag kör slut på min stackars mamma :D

I fredags landade mamma klockan 17.30 på kvällen och jag hade tillbringat dom senaste 40 minuterna att oroligt trampa fram och tillbaka på flygplatsen. När jag ser henne komma ut genom dörrarna och titta sig omkring, släpper alla spärrar. Tårarna rinner nerför kinderna och jag springer fram för att kasta mig i min mami's famn. Mamma är helt lugn, konstigt nog, och allt hon säger är:

"Gråt inte, lilla gumman. Åh, jag hade glömt hur vacker du är."

Men jag gråter visst, och ler, och skrattar. Nu fick dom veta, dom som irriterad har sneglat på mitt otåliga trampande, vad jag hade väntat på och att det var värt varenda minut.

Vi tar oss iväg till Cheescake Factory under ett evigt kacklande, inte en sekund var det tyst! Mamma är så trött att hon kollar i kors men först ska hon få häpna över restaurangens enorma portioner. Väl hemma träffar hon en del av familjen och får gå husesyn, men klockan var nästan fem på morgonen i mammas hjärna innan hon fick krypa i säng.

På lördagen krafsar jag mamma i huvudet vid tiotiden, sen dukade vi fram en jättemysig frukost innan vi gav oss iväg på tåget in mot Boston. Mamma fick följa med på en rundtur runt parkerna, kasta ett öga på den äldre delen av stan och även strosa på den fina gatan Newbury Street. Det är där alla märkesbutiker ligger och tror ni inte mamma passade på att unna sig lite från Victoria's Secret? :D

Efter att ha mött Annabell för lunch på Beantown Pub, handlat lite kläder på min favoritbutik Wet Seal och kikat lite på Chinatown, tog vi oss hemåt igen. Vi var tvungna att vila våra fötter och dela på en flaska vin innan vi tog en taxi till Jillian's bowling. Men hör och häpna, dom ville ha leg av mamma! Utan leg kommer ingen in. Jag brast ut i ett ironiskt skratt.

"Guys, come on, are you serious?? My mom is 52 years old! She's visiting me all the way from Sweden!"

Men dom kunde bara erbjuda oss att prata med chefen, vilket jag såklart bad att få göra. Han lät oss komma in direkt. Vilken tur! Vad tråkigt om vi bara hade fått vända!

Kvällen var urtrevlig, startade med gin och tonic och sen lite god mat. Två serier bowling blev det och för mig gick det riktigt bra ibland, första serien både öppnade jag och stängde med två strikar. Vi fick kontakt med gänget som spelade på banan bredvid och det slutade med att det slogs vad hit och dit. En av dom skulle ge mig en shot om jag slog två strikar i rad, vilket jag gjorde även på andra serien, men sen när jag skulle slå en strike för att vinna en drink till min mamma ville det sig inte riktigt :P

Vi avrundade på en pub längre bort, där vi satt och pratade tills dom stängde. Sen delade vi taxi med en jättetrevlig tjej som också skulle till Brookline, men vi hade den konstigaste taxichaufför någonsin! Det var rätt skönt när vi äntligen var hemma och kunde fly för livet :D Klockan fyra på morgonen fick jag säga åt mamma, som satt i min säng och pratade, att nu måste vi faktiskt sova!

På söndagmorgonen kom vi iväg vid tolv för att besöka den fantastiska kinabuffén jag och Marcus var på sista kvällen innan han åkte. Vi frossade i sushi, pilgrimsmusslor och crab rangoons! Mycket bra start på söndagen!

Vid fyra mötte vid mina kompisar Simon, Vera och Sandra vid Park Street station för att promenera The Freedom Trail. Det är en röd linje man kan följa runt Boston som går förbi en del av dom mest äldsta och kända monumenten. Jag hade förstås skrivit ut information om allt vi skulle gå förbi, men mina guide-talanger kan man nog diskutera. Många skratt lockade jag dock fram där jag stod i den svinkalla blåsten och försökte hitta rätt bland dom knöggliga papprena. Min lilla grupp kom fram till att jag nog var den sämsta och mest förvirrade guide dom har varit med om, men kanske även den roligaste.

En sak jag minns väl var när jag tappade bort Ben Franklin-statyn, men informerade min grupp att vi hade gått förbi den. När vi sedan står framför den lite längre fram på stigen förstår jag att det är officiellt; jag är den sämsta guiden som finns. Jag hävdar bestämt att någon har flyttat på statyn.

Vi får gå förbi det äldsta huset i Boston som ägdes av silversmeden Paul Revere i slutet av 1600-talet, se det äldsta stridskeppet som fortfarande flyter och beundra det 221 fot höga Bunker Hill Monument. Det var en fruktansvärt kall och blåsig promenad, men vi kom därifrån många vackra kort och härliga skratt rikare.

På söndagkvällen var vi hembjudna till min värdmamma Louise's lägenhet för en fin middag. Vi lagade svärdfisk och gjorde vitlöksbröd i ugnen. Efter att ha delat på en flaska vin och pratat om allt möjligt till tio på kvällen tog vi oss hem för lite välförtjänt sömn.

Vid frukosten på måndagmorgonen undrade mamma vad vi skulle göra hela dagen. Hon visste att vi skulle göra en "vinteraktivitet", men inte vad. Jag frågade om hon skulle känna sig mer bekväm om jag berättade vad det var, och det trodde hon.

"Ok, mamma.. Vi ska åka skidor", ler jag.

Hennes ansiktsuttryck var obetalbart. Ett skräckblandat tvivel sprider sig över hennes ögon och allt som undslipper hennes läppar är:

"Nee.. Nee, My.."

Iklädd en rosarutig snowboarddräkt och brandgula pjäxor stod mamma på toppen av det lilla berget Nashoba Valley och bokstavligen skakade. På darriga ben tog hon sig ner och utsötte dom mest underliga lätena varje gång hon svängde. Efter ett par åk såg hon riktigt proffsig ut och hon fick till och med beröm för sin härliga snowboarddräkt. Vilken otrolig seger för min mamma! Efter sju år har hon äntligen stått på ett par skidor igen och det gick verkligen oväntat bra! Jag är så lycklig :D