Så nu har Marcus varit här i en hel vecka! Tiden bara flyger iväg när man har roligt :) Men det har inte bara varit skoj.. Igår skrev jag min mid-term exam på Harvard University, vilket var tungt men skönt att bli av med. Vi fick välja tre utav fem frågor som vi kände att vi kunde besvara bäst (till saken hör att jag först inte kunde svara på en enda jävla fråga). Efter att ha läst igenom dom ordentligt började jag forma mina svar. Jag skrev så pennan glödde i en timme, innan jag äntligen kunde lägga det här bakom mig. Hur det gick har jag ingen aning om, men som jag skrev till mina föräldrar: Jag gjorde mitt bästa och det får tametusan räcka!

När Marcus landade förra veckan var det inte lugn en sekund. Jag var redan iklädd mina grönaste kläder dagen till ära :) Marcus hade nämligen behagat att landa på självaste St Patrick's Day den 17:e mars! Jag visste inte mycket om varför man firade den här dagen, så jag passade på att läsa på litegrann. St Patrick är Irlands skyddshelgon, och det var även han som sägs ha fört kristendomen till Irland. Man firar honom varje år genom att klä sig i grönt, och ser man någon utan gröna kläder har man tillstånd att nypa dom! :D Det tänkte jag då rakt inte riskera, så jag satt på flygplatsen med grön-randiga stay-ups och grönt linne. Jag hann få mycket beröm och glada tillrop innan min lilla man äntligen kom gående. Han fick grönt St Patrick's godis innan vi åkte hem och drack gröna drinkar med lime och kiwi.

Efter att ha ätit traditionell corned beef and cabbage på en restaurang i den gamla delen av stan, tog vi oss iväg till den irändska delen av Boston. Nu var det ju mitt i veckan detta skedde, så det var ingen dunderfest, men vi fick dricka grön öl och träffa trevliga gröna människor innan vi kröp ner i sängen.

Tillsammans med Sofia och Jacob lagade vi mat och bakade paj med färska hallon innan vi slog oss ner i solen på baksidan och njöt av vårkänslorna. Vi somnade allihop i varsin solstol och bara sög in all värme och ljumma fläktande vindar.

Dagen efter var vi redan på väg igen, ner till Foxwoods Resort and Casino i staten söder om oss, Connecticut. Marcus skulle spela ett par pokerturneringar och mellan det tänkte vi besöka Titanic-muséet och kanske se någon show.

Vi tog in på ett motell en bit ifrån Foxwoods för att spara pengar. Ett motell som på nätet fått riktigt dålig kritik på sina ställen, men vi tyckte det var helt okej, förutom den läskiga skogen vi var tvungna att köra igenom för att komma dit. Ödsligare får man leta efter.. Blair Witch Project kan mycket väl ha spelats in här :P

På morgnarna köpte vi med oss frukost och slog oss ner i gräset eller vid en bäck för att njuta av vårens första solstrålar. Foxwoods var som ett litet mini-Vegas, inuti var det byggt för att ge en känsla av att man promenerade utomhus, med kullersten och husfasader utmed väggarna. Vi lekte av oss inne i spelrummet och vann två amerikanska gummi-ankor som ska få guppa i vår pool på Peace and Love i sommar.

Vi besökte Titanic-utställningen som visade upp bärgade föremål från det riktiga fartyget. Dom hade satt upp ett isberg som man ta på, för att känna hur kallt havet var när Titanic gick under, och besökarnas händer hade lämnat smältande avtryck i isen. Dom flesta som dog under olyckan drunknade inte, dom dog på grund av att alla kroppsfunktioner stängdes av i kylan. Havet var så strömt att vattnet inte frös till is, trots att det nådde minusgrader..

Sista dagen när vi körde från motellet till Foxwoods, såg Marcus en skylt med ett vinglas på som pekade in mot en landsväg. Vi följde den ju såklart, för det här kunde ju leda vart som helst! Det slutade med att vi hamnade på Jonathan Edwards Winery, en enorm vingård ute på vischan i Connecticut. Där satt vi i solen, med varsitt glas vitt vin i handen, på en stor veranda och tittade ut över rader med vilande vindruvsbuskar. Är det inte sånt som gör livet värt att leva, så säg.

Usch, fredags var en tung dag för mig. Efter att ha fått veta att jag var tvungen att göra hela Boston-Waterville-Sugarloaf-Boston resan igen, fast bakvänt, kändes helgen ganska seg. När jag sedan insåg att jag hade tappat tippen på min nya universal-strömsladd till datorn på bilverkstaden bröt jag ihop fullständigt. Jag hade redan varit där fyra gånger under dom senaste två veckorna och en timmes bilresa fram och tillbaka var inte vad jag ville ta mig an just då.

Marcus fick ta min hopplösa gråt över telefon och gjorde sitt bästa för att stötta mig. Det hjälpte såklart och det dröjde inte länge förrän jag satt i bilen på väg till verkstaden. Självklart var det inte bara dom här två sakerna som gjorde att allting brast, men många små saker under lång tid kan byggas upp och behöver sedan släppas ut på ett eller annat sätt. Då kan man välja mellan att slå sönder hela lägenheten eller sitta som en idiot i bilen och stortjuta. Som ni förstår valde jag det senare och såg ut som en svullen bifftomat i ansiktet när killarna på verkstaden öppnade dörren för mig. Med tippen i säkert förvar långt ner i jackfickan gled jag hemåt och längtade efter att prata med Marcus igen.

Väl hemma förstod ju familjen att jag hade gråtit, Issy kröp upp i knät på mig och då började jag ju snyfta igen såklart. Louise kramade om mig och vi pratade ut om allt, så snart mådde jag mycket bättre. Senare bjöd dom ut mig på middag på Cheescake Factory och i bilen dit pratade vi om nyheten att Starbucks äntligen har öppnat i Sverige! Louise hade varit där och beställt en kaffe, men dom hade varit hemskt sega och inte ens förstått vilken storlek hon ville ha. Sen fick hon kaffet i en kopp, inte en take-away mugg som liksom är Starbucks' grej! I USA får man den ju i take-away mugg utan att ens fråga. Jag brast ut i dagens första skratt när Louise säger:

"Dom verkade inte alls vara vana vid annorlunda beställningar.. I USA ska ju alla ha double frappuchino och frippeldipperippel och sånt."

Väl inne på restaurangen rekommenderar Louise deras signaturrätt Chicken Bang Bang, som visade sig vara helt fantastisk! Avslutade med en Snickers Cheescake, som också var otrolig, precis som vanligt :)

Under middagen frågar Sofia om jag inte vill följa med och springa runt Jamaica Pond dagen efter. Louise undrar varför Sofia aldrig vill springa med henne, varpå Sofia svarar:

"I like running with My cause we're both tall and our blonde pony tails are swinging behind us. I really like that picture!"

Och det tyckte jag var så fint! Att tänka på det så :)

Kvällen gjorde att jag mådde mycket bättre och dagen efter åkte jag hem till Amanda från Australien. Hon bor en timme bort och jag råkade komma dit innan hon kom hem från sin skolklass, men det gjorde inget.. Jag gled ner i en av gungstolarna på verandan och studerade det underbara landskapet, med gröna vidder och betande kor. Himlen var klarblå, solen sken och vinden fläktade ljummet. Doften i luften går inte att beskriva, det luktade vår! Jag såg till att ta ett djupt andetag, blunda och känna på vinden. Helt plötsligt fick jag smak av gräslök och kallrökt lax i munnen och innan jag visste ordet av var jag tillbaka på mitt landställe under min barndoms midsomrar.. Ljuvligt! En liten kanin hoppade fram ur buskarna bredvid mig och fick mig att le.

Kvällen med Amanda var som vanligt jättetrevlig! Vi åt på restaurangen 99 som Amanda har pratat om så mycket och efteråt tittade vi på Crank ihop innan vi båda slocknade i soffan.

Redan kl 4 på morgonen var jag uppe och iväg. Skjutsade Sofia till flygplatsen och sen sen gav jag mig av mot Maine. Hämtade Aje vid Sugarloaf innan vi tog oss till Waterville, en väg som går igenom underliga städer såsom Belfast, Mexico och Peru. Väl framme slocknade jag en timme innan jag kunde fungera igen, jag mådde verkligen fysiskt illa av utmattning. Jag och Aje slukade varsin sjukt god hamburgare och använde kvällen till att komma ifatt lite skolarbete.

Nu är jag tillbaka i mitt älskade rum och ser fram emot att Marcus kommer om nio dagar! :D

När jag skriver detta har jag precis krupit ner under täcket i ett motellrum någonstans i Maine's ödsligaste delar. Under stora bitar av vägen hit fick jag inte in en enda radiokanal och mobilen har varit fullständigt bortkopplad från verkligheten i 12 timmar nu. Nu har jag i tre nätter legat i tre olika sängar i tre olika delstater.. Det hela började när min värdpappa ringde mig igår kväll:

"You will probably have to drive up to Waterville tonight, spend the night with Aje there and then drive him to Sugarloaf the next day."

Aje, min värdson, tävlar i slalom och bor för tillfället i New Hampshire, delstaten nordväst om oss, för att kunna träna skidåkning varje dag efter skolan. Deras stuga ligger i Waterville, 2,5 h nordväst om Boston, och det var bara att ge sig av. Vid tio på kvällen var jag framme och togs emot av Aje som gav mig en stor kram och bjöd på coca-cola och chips. Han fick igång internet åt mig, så vi satt i varsin soffa och surfade runt en stund innan jag drog mig undan till mitt temporära sovrum. Jag har alltid trott att familjen hade en lägenhet i Waterville, på sin höjd en stuga.. inte ett trevåningshus med plats för elva sängar!

Dagen efter gav vi oss av mot Sugarloaf som ligger i delstaten Maine, och vägen dit var en 4,5 h lång studsmatta! Vägen var så fruktansvärt guppig att skidorna i bakluckan hoppade högt i takt med mig och Aje. Efter att ha besökt Quiznos för första gången samt väjt för två små tvättbjörnar, en räv, en dovhjortshona och två majestätiska älgar bromsade jag äntligen in framför Aje's hotell.

Sen bar det alltså av till närmaste motell. När jag strök runt byggnaden i jakt på ingången, reste sig håren i nacken på mig och jag önskade innerligt att jag hade låtit bli att se så många skräckfilmer. Lastbilarna och pick-upsen stod uppradade utmed motellets alla sidor och det var öronbedövande tyst. En ensam man stod lutad mot sin dörr och jag kunde se röken från hans cigarett stiga upp i det svaga ljuset från ytterbelysningen. Vi betraktade varandra några sekunder, innan han snärtade iväg cigaretten och gled in i sitt rum utan ett ord.

Hm..

Så jävla tyst.. Kunde höra mina egna andetag och dropparna från dom smältande istapparna lät som bomber när dom landade i leran. Jag hade en riktigt dålig känsla i kroppen när jag tog dom sista stegen mot ingången. Jag blir mött av en äldre kvinna med långa svarta naglar och jag fick hjärtat i halsgropen. Herregud, jag trodde att min stund var kommen.

Hon visade sig vara hur snäll som helst och nu ligger jag här.. Jag nappade väl på betet som alla andra stackare som ligger begravda under golvplankorna. Om jag inte kontaktar någon av er inom dom närmaste dagarna finns min kropp att hitta på Motel Mountain View två miles västerut från Sugarloaf Mountain i staten Maine ;)

Önska mig en god natts sömn!