Usch, fredags var en tung dag för mig. Efter att ha fått veta att jag var tvungen att göra hela Boston-Waterville-Sugarloaf-Boston resan igen, fast bakvänt, kändes helgen ganska seg. När jag sedan insåg att jag hade tappat tippen på min nya universal-strömsladd till datorn på bilverkstaden bröt jag ihop fullständigt. Jag hade redan varit där fyra gånger under dom senaste två veckorna och en timmes bilresa fram och tillbaka var inte vad jag ville ta mig an just då.

Marcus fick ta min hopplösa gråt över telefon och gjorde sitt bästa för att stötta mig. Det hjälpte såklart och det dröjde inte länge förrän jag satt i bilen på väg till verkstaden. Självklart var det inte bara dom här två sakerna som gjorde att allting brast, men många små saker under lång tid kan byggas upp och behöver sedan släppas ut på ett eller annat sätt. Då kan man välja mellan att slå sönder hela lägenheten eller sitta som en idiot i bilen och stortjuta. Som ni förstår valde jag det senare och såg ut som en svullen bifftomat i ansiktet när killarna på verkstaden öppnade dörren för mig. Med tippen i säkert förvar långt ner i jackfickan gled jag hemåt och längtade efter att prata med Marcus igen.

Väl hemma förstod ju familjen att jag hade gråtit, Issy kröp upp i knät på mig och då började jag ju snyfta igen såklart. Louise kramade om mig och vi pratade ut om allt, så snart mådde jag mycket bättre. Senare bjöd dom ut mig på middag på Cheescake Factory och i bilen dit pratade vi om nyheten att Starbucks äntligen har öppnat i Sverige! Louise hade varit där och beställt en kaffe, men dom hade varit hemskt sega och inte ens förstått vilken storlek hon ville ha. Sen fick hon kaffet i en kopp, inte en take-away mugg som liksom är Starbucks' grej! I USA får man den ju i take-away mugg utan att ens fråga. Jag brast ut i dagens första skratt när Louise säger:

"Dom verkade inte alls vara vana vid annorlunda beställningar.. I USA ska ju alla ha double frappuchino och frippeldipperippel och sånt."

Väl inne på restaurangen rekommenderar Louise deras signaturrätt Chicken Bang Bang, som visade sig vara helt fantastisk! Avslutade med en Snickers Cheescake, som också var otrolig, precis som vanligt :)

Under middagen frågar Sofia om jag inte vill följa med och springa runt Jamaica Pond dagen efter. Louise undrar varför Sofia aldrig vill springa med henne, varpå Sofia svarar:

"I like running with My cause we're both tall and our blonde pony tails are swinging behind us. I really like that picture!"

Och det tyckte jag var så fint! Att tänka på det så :)

Kvällen gjorde att jag mådde mycket bättre och dagen efter åkte jag hem till Amanda från Australien. Hon bor en timme bort och jag råkade komma dit innan hon kom hem från sin skolklass, men det gjorde inget.. Jag gled ner i en av gungstolarna på verandan och studerade det underbara landskapet, med gröna vidder och betande kor. Himlen var klarblå, solen sken och vinden fläktade ljummet. Doften i luften går inte att beskriva, det luktade vår! Jag såg till att ta ett djupt andetag, blunda och känna på vinden. Helt plötsligt fick jag smak av gräslök och kallrökt lax i munnen och innan jag visste ordet av var jag tillbaka på mitt landställe under min barndoms midsomrar.. Ljuvligt! En liten kanin hoppade fram ur buskarna bredvid mig och fick mig att le.

Kvällen med Amanda var som vanligt jättetrevlig! Vi åt på restaurangen 99 som Amanda har pratat om så mycket och efteråt tittade vi på Crank ihop innan vi båda slocknade i soffan.

Redan kl 4 på morgonen var jag uppe och iväg. Skjutsade Sofia till flygplatsen och sen sen gav jag mig av mot Maine. Hämtade Aje vid Sugarloaf innan vi tog oss till Waterville, en väg som går igenom underliga städer såsom Belfast, Mexico och Peru. Väl framme slocknade jag en timme innan jag kunde fungera igen, jag mådde verkligen fysiskt illa av utmattning. Jag och Aje slukade varsin sjukt god hamburgare och använde kvällen till att komma ifatt lite skolarbete.

Nu är jag tillbaka i mitt älskade rum och ser fram emot att Marcus kommer om nio dagar! :D