Nu har alltså Marcus lämnat mig för andra gången, men jag har knappt hunnit känna efter om jag blev ledsen. Intensivt studerande inför Harvards sista uppgifter och grundligt städande av lägenheten håller tankarna på avstånd. Däremot vet jag inte i vilket land Marcus är för tillfället eller när han kommer hem. Planet var sju timmar försenat från Boston (vilket såklart inte gjorde mig något :P) och det var tydligen en massa krångel med flighterna. Han skulle inte få mellanlanda på Island utan flyga till Skottland och ta sig hem därifrån är det senaste jag hörde. Jag tycker så synd om honom!

Pappa anländer imorrn också med sin flickvän Sara och hennes son Oskar. Nu är jag sådär nervös igen, som jag var innan mamma kom hit. Bokstavligen darrar gör jag, helt sjukt. Nu är det mer än åtta månader sen jag såg min pappa sist och tårarna kommer rinna på flygplatsen. Åh.. krama min pappa!

Dom senaste veckorna innan Marcus åkte tillbringade vi i Boston, strosade runt i den grönskande parken, beundrade alla blommorna och skrattade åt ekorrarna som slogs hej vilt.

På fredag kväll åt vi på kinarestaurangen P.F Changs och jag provade Absolut Boston i baren, den nya vodkan med svart te och fläderbär. Gott! Annars har vi jobbat i trädgården med att sprida ut gödselhalm runt alla växter. Ett hårt jobb som krävde fyra dagars kroppsarbete. Lite solbränna och träningsvärk här och där, men det är bara skönt!

På lördagen kom Amanda med tåget och medan Marcus klippte sig på Super Cuts slog jag och Amanda oss ner på en gräsplätt med varsin ask sushi. Efter att ha marinerat kött och gjort fransk potatissallad tog vi med en klotgrill vi hade hittat i trädgårdskjulet och slog oss ner vid Charles River.

Marcus fick agera grillmästare och maten blev fantastisk! Efter att ha pimplat lite wine spritzer skrattade vi så tårarna rann när Amanda skulle säga "Svamp-Bob Fyrkant" på svenska. Kinderna hettade i solen och Marcus kastade den sjukaste mackan jag har sett! Den platta stenen sköt iväg över vattnet och när vi utbrast vår förvåning över antalet studsar hade den bara hunnit halvvägs. Sen påminde Marcus mig om varför jag älskar honom:

När mörkret började falla stannade vi på en sportbar för att äta nachos och ta en drink. Tre tjejer som delade ut Captain Morgan-shots fattade tycke för oss och det slutade med att vi gick därifrån med varsin t-shirt och halsband som glödde i rött. T-shirtarna fanns bara i XL och på ryggen står det "Hey Bean Town! Got a Little Captain in You?" Bean Town är smeknamnet på Boston, eller det gamla namnet för Boston eller nåt sånt.

På söndagen tog vi oss iväg till Six Flags, en nöjespark belägen i Springfield. Där fanns det roligaste och mest läskiga bergochdalbana jag någonsin har åkt! Man kom upp i 120 km/h på vissa ställen och den var bara heeelt galen!! Jag och Marcus tog en liten skruttig linbana över nöjesparken, vilket nästan var det värsta i hela parken. Man satt i en liten rostig järnbur, utan säkerhetsanordningar och rörde man på sig så skakade hela buren!

Jag designade ett linne som tillverkades av en man framför våra ögon. Det tog honom tio minuter att färdigställa det på fri hand och han använde sig av airbush. Vilken konstnär!

Nu ska jag fortsätta skriva på min Harvard-uppsats så jag har så lite som möjligt att göra när pappa är här! Håll tummarna för att allt går bra!

Jag har förälskat mig i Washington D.C., det råder ingen tvekan om den saken. Boston är fantastiskt, New York är väl skoj, Las Vegas är hysteriskt kul, men USA:s huvudstad slår allting med hästlängder. Gatorna är rena, alla muséer som kantar gatorna är gratis och dom kända monumenten finns samlade i den största park jag har sett. Jag trodde att dom var mer utspridda över staden, men det var fullt möjligt att strosa runt och besöka alla på en dag! Washington fick en extra guldstjärna i kanten på grund av det strålande vädret vi hade!

Bussresan ner tog 10 timmar, som jag och Marcus använde till att slåss med varandra, dricka grogg ur plastflaska och skaffa nya vänner. (En hälsning från Marcus till hans mor: Det är inte bara FÄÄST hela tiden). Guiden Henry spatserade i bussgången iklädd en slips med alla länders flaggor på.

Vi kom inte fram förrän vid tolv på natten, så första kvällen blev lugn. Den äckligaste "sex on the beach" i mitt liv på hotellpuben och en genomgång av Henry's kort på släkten i plånboken fick avsluta kvällen vid tre-snåret. Väl i hotellrummet låg jag och Marcus vakna två timmar till och hade djupa diskussioner i dimman, innan vi somnade och fick sova ungefär en timme.

Sen var det bara att ta sig upp, slänga i sig något som vagt påminde om frukost innan vi tog plats på bussen för vår guidade tur. Vårt första stopp var World War II Memorial, en stor cirkel av pelare med en enorm fontän i mitten. Alla pelare var prydda med staternas namn och vår uppgift var att leta fram Massachusetts. Ett rep band ihop pelarna och symboliserade staternas styrka under andra världskriget. På en av väggarna runt fontänen satt 4000 guldstjärnor uppsatta, en stjärna per 100 amerikaner som stupade i kriget. Under kriget kunde man sätta en blå stjärna i fönstret om man hade en manlig familjemedlem i krig, stupade han bytte man ut den blå stjärnan mot en i guld.

Nästa stopp var Vietnam War Memorial, ett monument som var mycket mer stilrent och snyggt. En svart granitvägg, vinklad 90 grader, var nedsänkt i marken och graniten var täckt med namnen på alla dom som dog eller är saknade i Vietnam-kriget. Efter varje namn på dom som dött, fanns en liten diamant inristad, medan ett kors prydde namnen på dom som fortfarande saknas. Kommer nya uppgifter fram om någon som hittats död, ändras korset till en diamant. Det är först när man står framför väggen och ser alla dessa tusentals namn, inristade i indisk granit, som man börjar greppa hur många som stupade. Vartenda namn på den väggen är en person, med en familj.. vänner.. fruktansvärt.


The Korean War Memorial var nästa stopp, men här hann vi inte riktigt höra vad guiden sa. Nitton statyer av soldater finns uppställda i grönskan. Från början var målet att ha 38 stycken, men på grund av platsbrist gick inte det. Då sattes en spegelblank stenvägg upp vid sidan om, och reflektionen gav, tillsammans med statyerna, 38 stycken.

Lincoln Memorial var storslaget. En vit byggnad, med pelare och en bred stentrappa upp mot ingången. Abraham Lincoln själv satt i sin enorma vita stol och blickade ut över The Reflecting Pool och Washington Monument. Med hjälp av Henry fick Marcus fram en $5-sedel som fick pryda vårt fotografi av den gamla presidenten.

Vi släpptes av vid the Capitol, där the congress håller hus. Inte riktigt något som intresserar någon av oss, så jag och Marcus tog med oss Amanda för att kika på the Native American History Museum. Som sagt så kantades gatorna av museum med gratis inträde, men det var detta som intresserade oss mest! Den viktigaste våningen var ju såklart stängd för att den Argentinska presidenten var på besök, så efter en stund promenerade vi iväg till Vita Huset istället. Vi var lite förvånade över att man fick stå typ en halv kilometer från huset, utanför ett svart järnstaket, men vi fick en bra bild ändå!

Efter att förgäves försökt sova en stund på hotellrummet, lockade jag håret på Amanda och satte upp luggen lite snyggt. Hon skulle tillsammans med 99% av au pair-tjejerna på the Naval Ball och dansa med heta soldater. Tråkigt när dom kom hem och berättade att killarna var typ 16 år och hela kvällen var tråkig. Vi hade däremot haft jätteroligt på egen hand!

Kvällen började med att Marcus tog ett skumbad och slabbade ner hela badrummet, vilket inte gjorde nåt eftersom vi hade två! Efteråt fylldes badkaret med is och öl. Jag visade lite mod och sminkade mig mer än jag brukar nu när det var seriös fest på gång! Sen satt vi och hade djupa diskussioner igen, drog och åt på ESPNzone innan vi ramlade in på förfest hos våra kompisar Martin och Martina. Drinkar och dans på den närmaste cluben, sen efterfest på vårt hotellrum. Nedanför en bild på Marcus och Martin!

Söndagen började vi med besök på Madame Tussaud's (där jag fick pussa min älskade Johnny Depp) och lunch på Hard Rock Café.

Det slutade sen med att vår buss gick sönder och den nya dök upp sju timmar senare. I början var det skoj, lite på lyran i goda vänners lag, sen blev det tradigt, sen blev det fruktansvärt jobbigt. Resan hem, i en buss med trasig AC, kändes som den längsta i mitt liv. Vid fyra på måndag morgon kom vi hem och som tur var fick jag sovmorgon till 12! En bild nedanför på Marcus och min franska vän Hanane som passade så bra ihop!

Washington var helt otroligt! Jag längtar tillbaka, jag drömmer mig tillbaka, jag ska försöka ta mig dit igen!

7:e april och 30 grader i skuggan.. ren njutning! Solen steker och vi har försökt fånga dagen genom att kasta frisbee och dricka hallonsmoothie. Ikväll kommer en före detta au pair på middag så vi har planerat tre-rätters med hallonpaj som avslutning.

I lördags var det också otroligt strålande väder, och då hade jag tagit med Marcus och Aje upp till New Hampshire för att fira påsk. När Aje var på skidrace under dagen, strosade jag och Marcus runt i Waterville Valley och njöt av solskenet. Tog en öl och åt lite mat på en uteservering, försökte pruta på ett par rutiga pyjamasbrallor och lyckades bränna oss både här och där. Skojigt att Marcus brände sig, efter kommentaren:

"Aja, kan jag använda kokosolja första dagen i Thailand klarar jag nog det här."

Fast såklart så glödde mina armar även dagen efter, medan Marcus var redo för mer sol. Skit också :P

Men mer om lördagen: Vi slog oss ner på en rödrutig flanellfilt i gräset utanför huset med varsin öl och spelade kort till musiken som strömmade ur datorn. Aje stod plötsligt lutad mot räcket på balkongen, med sin vita keps bakvänd och ett stort leende på läpparna.

"Are you enjoying yourself, guys?"

"Get down here!" ropade jag och sen spenderade vi dom sista timmarna i solen med musik och kortspel innan vi gick in för att laga vår svenska påskmiddag. Marcus hade släpat med sig Abbas senapssill och Apotekarnes påskmust, och tillsammans med ägg, potatis, kallrökt lax och gräslöks-gräddfil fick vi ihop en riktig påskmiddag. Aje provade allting, även när jag introducerade mammas traditionella ägg/grädde/smör/-blandning. Ville bara meddela mamma att båda pojkarna tyckte om det! :)

Annars har vi provat spela lite basket och tennis, strosat på stranden och matat fåglarna nere vid dammen. Jag vill helst tillbringa så mycket tid som möjligt utomhus nu när det är så fint!

Träden blommar i rosa och vitt, vindarna är ljumma och svanarna bygger bo vid Sargent Pond. Efter att först sprakat av glödande brandgult och sen varit täckt av stilla vitt, kommer snart mitt Brookline vara alldeles grönskande. Jag längtar!

I helgen beger vi oss av mot Washington för att ta oss en titt på Vita Huset bland annat.

Fred ut!