Lycka är att kunna sitta ute på kvällen i shorts, med ett glas champagne i handen, några jordgubbar på ett fat bredvid och bara lyssna på susandet i träden. Vissa stunder känner jag den här extrema lyckokänslan brusa upp och jag kan knappt låta bli att gråta. En liten jordekorre jagade ilsket iväg en fågel med rostbrunt bröst. Louise smög ut och satte sig i solstolen bredvid mig för att prata en liten stund. Plötsligt ropade Sofia och Issy på oss nerifrån garageuppfarten. Musiken dånade i Sofias bil och asfalten förvandlades till dansgolv. Några sköna moves senare blev det springtävling på gräset innan kvällen drog sig mot sitt slut. Väl uppe i min säng kunde jag inte sova, jag kände mig lycklig och kär. Två på natten knåpade jag ihop ett kärleksbrev till Marcus och den här delen är min favorit för den beskriver vår första sommar ihop:

"Jag vill bara säga att du vann mitt intresse med din solbrända hud och vackra läppar, sen vann du mitt hjärta med din humor och spontanitet. När jag såg dig för första gången i tältstolen där du satt med trasiga solglasögon och en rosa stereo väcktes nyfikenheten i mig. Jag brukar ju säga att det 'klickar'..? I det här fallet smällde det snarare till och sommaren 2009 blev den härligaste i mitt liv.

Mitt bästa minne är när vi paddlade ut vid steningebadet i vår nyinköpta gummibåt och poppade en flaska smultronvin, eller när vi fyllde våra famnar med rosenblad från Hagavägens rabatt och sedan somnade bland dom i varandras armar, eller när vi gled runt med min svarta svan i en hel dag innan vi sjösatte den mitt i Mörtsjön och tog farväl när den försvann ner i djupet. Vi målade ett konstverk, vi la ett balkonggolv, vi va på AIK-match, vi låste in nycklarna i bilen och bröt oss in i den igen, vi va i Riga, vi bastade, eldade, badade näck, la ett golv till, vi plockade svamp, åt kräftor, vi va på 50 års-skiva och vi spelade oändligt mycket guitar hero.

Jag har fallit för dig, marcus, och jag vill aldrig ta mig upp igen!"

Så, jag är alltså helt nerkärad. Fjollig ram, jag vet, men nu vet ni hur fin han är :)

Förra helgen var jag i Kanada igen, för att den här gången se Niagara Fallen. När jag kom gående på parkeringsplatsen där vi skulle samlas ser jag tourguiden Henry iklädd en annan färgglad slips. När han får syn på mig skymtar jag en skugga av panik i hans ögon.

"No, no, no.." muttrar han.

"HENRY!!" utbrister jag och mitt ansikte spricker upp i världens leende. "Hey, how are you?? I'm on bus number two, Henry! Which bus are you on?"

Han suckar och säger att han kommer vara på samma bus. När han får veta att Marcus inte kommer med blir han lite lugnare, eftersom en galenpanna är bättre än två.

Henry går runt och ropar upp alla i bussen och när han kommer till mig mumlar han:

"Troublemaker, Troublemaker.. Ah, there you are!"

Sen följer en helg med pikar och retfulla skämt mig och Henry emellan.

Bussresan tog sammanlagt tio timmar med stopp och (hör och häpna!) en trasig buss! Den här gången gick det dock snabbare att få en ny buss jämfört med Washington som ju tog sju timmar. Väl framme vid Niagara Fallen blev det en snabb utekväll, lite sömn, sen en dag vid fallen.

Iklädda knallblå regnponchos tog vi båten "Maid of the Mist" ut till det stora kanadensiska fallet, där vi försvann in i det stora vattenmolnet som bildas där fallet möter vatteytan. Den piskande vinden och allt vatten gjorde det nästan omöjligt att ta kort, våra ponchos tog vind och smetades över våra ansikten och vi skrek oss hesa. Fallen var extremt vackra och dånet var öronbedövande.

På eftermiddagen gled jag och Martina (som var med i Washington) bort till liqour-storen för att köpa lite alkohol till kvällen. Efter att ha provsmakat martini och varit med på en reklambild, gick vi ner till jacuzzin på hotellet och drack ett par röda drinkar. Vattnet var nästan outhärdligt varmt till en början, men det var skönt att värma upp sig efter alla promenader och bussåkande. Senare på kvällen drog vi alla ut till en club, där vi dansade natten lång! Otroligt kul kväll!

Efter lite äggröra och french toast kröp vi upp i bussen igen. Såklart har jag glömt mina visa-papper i resväskan som ligger i bagageutrymmet och när jag påpekar det till Henry sätter han upp mikrofonen vid munnen och ryter:

"ARE YOU KIDDING ME??!"

Men som jag skrev i mitt allra första inlägg på den här bloggen: Ingen klarar sig bättre ur sina egenhändigt komponerade knipor än jag själv.

Bussen stannade mitt i tull-kön och jag stormade ut för att rota reda på mitt visa. Fem sekunder senare är jag uppe på bussen igen med papperet i handen och ett leende på läpparna. Henry bara suckar och skakar på huvudet. Senare kommer han fram och ger mig en stor kram och säger att han inte är arg på mig. (Vilket jag redan visste för han kan inte vara arg på mig i mer än tre sekunder haha). Sen fick jag en kram av busschauffören också, mest för att han hade velat vara med på den första kramen!

Det var en riktigt rolig helg i Kanada :D