Jag vill skicka ett tack till Marcus fina föräldrar, som med sitt stora tålamod tog emot oss alla tider på dygnet och i alla tillstånd.. fulla, sjuka eller bakis :) Efter att ha fått tag i en gammal ranglig cykel till mig kunde vi trampa över nästan varje dag för ett dopp i den lilla poolen eller för att spela lite badminton. Två veckor av min semester hade jag den stora lyckan att få ta hand om min lilla älsklingshund, Bellini. Marcus grymtade om sin allergi när jag berättade min plan att ta med henne upp till Borlänge, men efter bara ett par dagar var dom bästa vänner. Vi låg oräkneliga gånger och tjöt av skratt åt hennes störda upptåg och jag ler nu när jag tänker på det.
Midsommar tillbringade vi på en båt på en sjö i Dalarna, bland svenska flaggor och faluröda hus med vita knutar. Efter att ha tagit med mig Marcus kompis och dragit ut på jakt efter någon som kunde lära mig hur man knyter en blomkrans, hittade jag två chilenska damer sittandes vid vägkanten. Dom kunde inte motstå min charm, och lovade att knyta en krans till mig. Min följeslagare, Micke, gav sig av för att plocka blommor och hävdade bestämt att "blommor, det är nåt jag kan!". Efter en stunds väntande kommer han stolt tillbaka med en bukett blommor. Jag undrar tyst om han har slitit upp dom ur jorden eftersom både rötter och jord sitter kvar på dom meterlånga stjälkarna!
Vid elva slår febern till som en slägghammare och jag finner mig själv i extremt dåligt skick. Med frossa och rakblad i halsen vädjar jag Marcus om en taxi. Han ringer direkt och tjugo minuter senare får jag äntligen åka hem. Marcus erbjuder sig att följa med, men jag får honom att stanna kvar. Ingen idé att åka ifrån en bra fest för att gå hem med en sjukling som mig, eller hur? Han skulle ju ändå bara fått sova på soffan, annars hade man väl dött av värmeslag :D
Sen var man ju såklart sjuk under hela Peace and Love, med en röst så hes att ingen kunde höra vad jag sa. När man är van att prata mycket och högt, men plötsligt blir av med rösten, går det att jämföra med om man rakar av en stolt lejonhanne hans man. Man känner sig inte som sig själv. Och när man blir avbruten under en djup diskussion för att personen man pratar med måste skratta av sig och säga "alltså, förlåt, men det är helt omöjligt att ta dig seriöst när du låter såhär", kändes det ännu värre! Haha!
Resten av tiden grillade jag oändligt många gånger, kastade amerikansk fotboll, shoppade i Falun med Marcus mor, spelade kubb, drack champagne och kollade på bröllopet med Marcus föräldrar och bara kände efter hur det skulle kännas att flytta till Borlänge efter mitt år är klart. (Spännande, pirrigt, osäkert, överväldigande och helt jävla självklart.)
När jag kom tillbaka till Boston fick jag någon slags panikattack. Efter tre veckor av svensk sommar med ljusa nätter, grillning och öl kom jag tillbaka till verkligheten. Min "hemester" var slut och jag hade nu ingenting att se fram emot. Det var fruktansvärt tungt.. Då bestämde jag mig för att åka och hälsa på Amanda i hennes värdpappas hus i Saratoga Springs i staten New York. Det var det bästa beslutet jag tagit i hela mitt liv. Efter att ha kört i 3,5 timmar skulle jag alldeles strax vara framme. Jag befann mig på en landsväg och kunde bara se åkrar och lador så långt ögat kunde nå. Efter att ha råkat kört förbi hennes hus vände jag och gled upp på infarten. Jag klev ur och kände hur värmen och lukten av gödsel slog emot mig.
Det visade sig att huset var extremt vackert inuti, allt designat av Amandas värdpappa. Ett av rummen var byggt för fest, med bar, musikanläggning och skjutdörrar ut till poolen. En pool med trampolin och färgade lampor under vattnet som lös i mörkret. Det här är något jag kommer sakna när mitt år är slut, att tillbringa tid i dessa fantastiska hus! Vi gjorde drinkar i baren och simmade runt i poolen i flera timmar innan vi kröp i säng.
Lördagen tillbringade vi inne i den lilla staden Saratoga Springs, som är känd för sitt källvatten och sina hästrace. Vi gled runt i parken, åt frozen yoghurt, provade roliga hattar i en affär och åkte en gammal karusell där man fick sitta på vackra hästar. Det var hästar över hela staden, förresten, i sprakande färger.
Vi år kina-mat till middag med Amanda's värdpappa, hans styvdotter och dom två små tvillingarna som Amanda tar hand om. Vi frossade i nudlar, egg drop soup och friterade pilgrimsmusslor. När vi hade ätit klart laddade vi bilen med Coors Light och snacks, innan vi tog oss iväg till en drive in-bio. Det var helt otroligt! Klockan var nio på kvällen men helt ljummet, vi kröp upp på motorhuven och njöt av en kall öl till filmen "Despicable Me". Jag sa till Amanda att jag skulle inte vilja vara någon annanstans än här just nu. Det var ömsesidigt. Vilken känsla! Folk kom hela familjer, hade med sig tältstolar och mat, satt på biltaken och i bagageutrymmet med öppen baklucka. Jag njöt.
Kvällen bjöd på en härlig barrunda. En gata kantad av barer under bar himmel, med trevligt folk och bra musik. Amanda drog upp mig på några högtalare för att skaka loss ordentligt, och det får mig fortfarande att le :) Att hon drog upp mig och inte tvärtom som det brukar vara. I feel a wind of change hos min blyga Amanda. På vägen hem var mitt mål att skrämma livet ur en lastbilschaufför:
Söndagen tillbringade vi poolside med en god bok och lite mat, vilket resulterade i att jag brände mig som vanligt. Efter att ha fått lite skäll av Marcus som är orolig att jag kommer få hudcancer någon dag, smörjde jag in mitt hettande bröst med aloe vera salva. Vill för övrigt säga att det är bra nu :)
Dom senaste två dagarna har jag tillbringat i Louise's lägenhet tillsammans med Aje och Sofia. Vi har packat ner varenda pinal och burit ner så mycket vi kunde. Såklart gick hissen sönder mitt i (som alltid i det här 1800-tals huset) och vi fick springa upp och ner fyra våningar i vindlande spiraltrappor. Nu vill jag aldrig mer flytta in eller ut någonstans, jag är så trött på det. Vi kämpade med att flytta in där för bara åtta månader sen! Men imorrn är det över, när flyttfirman har lastat ut alla möbler. Jag och Sofia gjorde det bästa av situationen i alla fall och bestämde oss för att rulla ihop mattorna och kasta ner dom till Aje som väntade vid bilen. Vi tjöt av nervositet när en av mattorna siktade rakt på Aje's huvud. Han sprang för livet och vi skrattade högt när den slog i backen en bit ifrån honom. Vi fick publik, bestående av några män som skulle köra iväg från en parkeringsplats. Dom valde att betrakta oss en stund för att få sig ett gott skratt.
Vi får väl se vad som händer i helgen då, I'll keep you posted!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar