Sista kvällen i San Diego spenderade vi på Hooters, den välkända restaurangen med alla storbystade servitriser. Efter det tog jag och Marcus varsin sjukt billig drink på den lilla krogen Elephant Bar som låg precis vid hotellet. Då fick vi en chans att sitta ner och prata lite bara vi två, vilket var himla mysigt.

Innan vi lämnade San Diego nästa dag passade jag och Marcus på att gå på the Wild Animal Park. Det var som ett zoo, förutom att djuren gick fritt omkring i enorma inhägnader och man fick åka runt i ett litet tåg för att se dom. Vi fick se giraffer, bufflar och antiloper där dom strosade omkring tillsammans på slätterna. Tillsammans med ett par andra lyckliga fick jag stå tio meter ifrån en kraftfull lejonhanne, när han reste sig upp för att byta sovställning på det biltak han låg på. Muskulös och smidig trampade han runt och la sig till slut tillrätta med dom massiva tassarna hängande utanför biltaket. Svansen trummade långsamt mot plåten och jag hade svårt att slita ögonen från detta mäktiga rovdjur.

En gorilla tyckte det skulle vara roligt att skoja lite med oss, så efter att ha stått och stirrat oss rakt i ögonen en stund vände hon ryggen mot oss och satte sig framför en spegel som dinglade från ett träd. Med sina stora händer tog hon tag i spegeln och plirade på oss i spegelbilden, innan hon slängde upp en hel gren på ryggen och strosade iväg. Folk skrattade åt hennes upptåg innan alla rörde sig vidare.

Senare samma dag körde vi in i Los Angeles som ligger två timmar norrut längs kusten. Efter att ha checkat in på hotellet tog vi oss ner till Venice Beach, en strandpromenad som tog oss med storm. Vi gled runt i marijuana-ångorna och försökte ta in allt som hände runt omkring oss. En stor skara människor hade samlats på stranden och dansade till rytmiska trumslag i solnedgången, ett gäng modiga killar och tjejer kastade sig ut i skateboard-rampen framför en enorm vägg täckt av graffiti och alla försäljare började så smått att plocka ihop sina färgglada stånd. Vi avslutade kvällen längst ut på Santa Monica Pier, där vi njöt av en fantastisk middag tillsammans.

 Dagen efter gav jag och tjejerna oss av för att ta oss en titt på den berömda Hollywood-skylten och Walk of Fame. Jag och Linda spenderade sen ett par timmar på Venice Beach i den ljumma vinden, innan Marcus mötte upp med oss där. Senare tog jag och Marcus en kort bar-runda, medan vi skrev vykort hem till mammorna. Det fick bli en tidig kväll ändå, för dagen efter skulle vi ge oss av mot Grand Canyon, och vi skulle behöva gå upp redan klockan halv sju.

Vi fick slänga i oss lite frukost på morgonen och sen ge oss av. Efter några timmars körande befann vi oss i en ganska knivig situation. Bensin-lampan lös sedan länge och paniken gjorde sig påmind när vi förstod att vi aldrig skulle hinna fram till nästa stad innan bensinen var slut. Vi hade kört i två timmar i öknen, utan att se ett enda hus. Förutom dom bilar som körde på vägen fanns inte ett enda tecken på liv, och vi försökte desperat komma på vad vi skulle göra. Plötsligt ser vi på en skylt att det skulle finnas en rastplats om 1,5 km, utan bensin förvisso, men det skulle ju finnas folk i alla fall! Väl framme sprider vi ut oss och hör oss för om någon har lite bensin vi kan få köpa. Efter en stund får vi tag på ett gäng killar med en pick-up som säljer 4 liter bensin till oss för 20 dollar. Dom räddade oss från att dö ute i Arizona's öken, men det kändes ganska snopet när vi sen såg en bensinmack ett par kilometer utmed vägen :)

Hör och häpna mina vänner, men halvvägs till Grand Canyon förstod jag att jag hade glömt min svenska mobil på hotellet i Los Angeles! Mellan LA och Grand Canyon är det ungefär nio timmars bilkörning så det var ju inget tal om att hämta den. Så nu hade jag alltså försatt mig i en knipa igen, men som vanligt tog jag mig ur den. Ringde hotellet i LA, bad dom skicka mobilen till Sedona (vilket var vårt nästa resmål efter Grand Canyon), lämnade mina kort-uppgifter så dom kunde betala frakten och slutligen ringde jag Sedona Motel och bad dom hålla ögonen öppna. Herregud..

Innan vi kom fram till Grand Canyon bestämde vi oss för att stanna vid Lake Havasu, som vi hade hört skulle vara riktigt vackert. Det var en underlig syn måste jag säga, när den klarblå sjön - kantad av palmer - spred ut sig mitt i den karga öknen. Vi slängde oss ut i sjön, grävde ner tårna i den fina sanden och njöt av en lemonad-drink. När Marcus plötsligt flydde undan ett bi genom att dyka ner under vattenytan och lämna mig kvar med bådas lemonad, gav sig biet efter mig istället. Jag försöker backa undan, men när det ilskna lilla djuret vägrar ge upp börjar jag springa genom det midjehöga vattnet. Med biet tätt bakom mig och tjejernas skratt i öronen, flyr jag för livet med två flaskor lemonad och kastar mig i Lake Havasu's ljumma vatten.

400 meter från kanten av Grand Canyon, checkade vi in i en mysig liten stuga och förundrades hur kallt det var. Vi befann oss nu långt över havsnivån och det var dags att plocka fram både jeans och skinnjacka.


Halv sex nästa morgon var vi redan ute och gick längs Grand Canyon's kant, för att beundra soluppgången. Det var en storslagen syn, när solen plötsligt kröp upp bakom klipporna långt bort och långsamt blottlade vad som fanns framför oss. Dom rödaktiga, magnifika klippformationerna finns på sådana avstånd från varandra att det inte går att ta in. Ståtligt, praktfullt och grandiost låg ett av världens underverk framför våra fötter och jag fick tårar i ögonen.

Efter att ha slumrat lite i stugan begav jag och Marcus oss ut på en tre timmars vandring ner i Grand Canyon. På slingrande serpentinvägar, bestående av inget att än jord och utan stängsel, strosade vi ner och häpnade över dom vackra vyerna. Marcus lyckades bli biten i fingret av en ekorre på vägen ner och gnydde något om 'rabies'. Vi tog oss ända ner till den första rastplatsen, mer än 2 kilometers promenad ner, och vände sedan för att ta oss upp igen. Inte lika trevligt ansåg jag. I Arizona's 30-gradiga hetta kämpade jag mig uppför, med den sämsta konditionen och en avskavd vätskeblåsa på lilltån som sved och brände. Men min och Marus hike i Grand Canyon var över det stora hela en fantastisk upplevelse!

När vi på kvällen tog oss till Yavapai Point för att njuta av solnedgången träffade vi tre tyska killar. Efter att ha pratat med dom ett tag blir vi bjudna på en drink. Precis vid kanten satt vi i en ring med varsitt glas, medan solen gick ner och fladdermössen flaxade omkring oss. Ibland råkade jag vända mig om och blicka ut över landskapet, och då slog det mig att jag faktiskt befann mig vid en av dom vackraste platserna på jorden, ett underverk och mirakel. Vi följde med tyskarna till deras camping, startade en eld och skålade till in på små-timmarna innan vi drog oss hem till vår underbara lilla stuga och slöt ögonen.